betongdjungel
Det finns hopp för stockholms klubbliv trots allt. Jag har börjat känna mig desillusionerad sen mina besök på Riche och Berns då jag fick lust att packa väskan och dra tillbaka till ryssland. Hemska, hemska uppsminkade cellofanvärld. Nej, hit med betong och svettiga kroppar! I lördags var jag i Kafé 44:s underbara källarlokaler med sina klottriga väggar. Tung elektro, svett, rök, öl för tjugo spänn. Opretentiöst, mäktigt. Euforin ligger kvar, precis som mina blåmärken... Jag är rastlös och pirrig, kan inte hålla mig hemma när sommarkvällarna lockar där ute. Har varit på Debaser två kvällar i rad och druckit öl med min smala budget. Igår var jag ute med en ryss som jobbar på radiohuset, vi pratade om rysslands utveckling och förstås kontrasterna mellan våra länder. Han trivs inte i sverige trots att han numera är svensk medborgare. Samtidigt har han en hatkärlek till ryssland precis som så många andra. Man måste tillbaka, okända krafter drar i en. Jag kommer att åka tillbaka, snart.