sannusjka

Jag träffade en människa på Kvarnen som fick mig att alldeles tappa fattningen. Han sa att det var 5 saker som fick honom att gå fram till mig: mina ögonbryn, mina röda naglar, mina röda läppar, min lugg och mitt sätt att se. Varpå jag svarar: mitt sätt att se beror helt på att jag inte är rädd. Jag har begravt min pappa idag. Jag tar för givet att han kan ta mitt ärliga svar. Men han freakar ut. Och säger: Varför säger du det här till mig? Varför är du ute och dricker öl?  Och du skrattar! Som att du hånar din egen far! Jag svarar: Har du förlorat någon? Han svarar: Nej. Jag svarar att han inte kan förstå hur sorg funkar, och att han inte har rätt att anklaga mig för att jag dricker öl en dag som denna. Han ber om ursäkt och jag går därifrån. Men nu sitter jag här och känner... att jag har pratat om döden så ofantligt mycket med alla mina vänner, och han var den enda som ifrågasatte. Den enda som fick mig att känna något. Natten gick, och jag tillät mig ett ragg, men avbröt mitt i allt och tog en alldeles för dyr och otrevlig taxi hem.