sannusjka

- Sju år kommer det att ta, säger min lärare i ryska till mig. Sju år innan du kan bli normal igen. Hon var så säker på sina ord, som om hon läst dem i en instruktionsbok hur man hanterar sorg. Jag drack pulverkaffe i en doktorandkopp och kände hur tillvaron rann genom fingrarna som sand - hur ska jag kunna samla ihop bitarna av det språk jag en gång behärskade? Skelettet av substantiv, adjektiv och verb. Gerundier och participer. Possessiva pronomen och prepositioner. Tiden hinner ikapp mig. Inatt kom han tillbaka i drömmen. Stod i hallen i skinnjacka och log som om ingenting hade hänt. Det är ett barns drömmar jag drömmer. Självklart läser jag min egen sorg i Didions bok. Hon skriver mina tankar, kusligt överensstämmande med mina föräldrars relation och hur vi har gått igenom detta. Det finns två sorters sorg: den "normala" som förknippas med växande och utveckling, och den "komplicerade" som också kallas "patalogiskt sörjande" där man tappar verklighetsuppfattning. Hon skriver om svårigheten att acceptera faktumet att den närstående är död, den där barnsliga reaktionen att vilja ändra historien och fortfarande hoppas att allt bara varit en dröm. Sedan det fruktansvärda mötet med verkligheten, att läsa dödsannonsen, nekrologerna, eposten från vänner och familj. Orden svart på vitt. Bara några timmar efter jag sett min far död låg nyheten uppe på Internet, som ett slag i ansiktet. Samtidigt en lättnad för min mamma att slippa vara den som berättar. Ibland vill jag örfila mig själv, vara rationell och tänka att det här med döden är naturligt, det finns i allt och alla. Sedan läser jag apotekets manualer "Att vara närstående till en cancersjuk" och blir utom mig. Varför visste jag inte detta, då? Varför sitter jag här exakt två månader senare och bläddrar i "Efter cancerbeskedet"? Det kan kännas som att hela tillvaron rasar samman.  Plötsligt är de självklara sakerna inte självklara längre. Framtiden är fullständigt okänd och man är rädd.