sannusjka

Så nu är det gjort. Måste säga att det kändes mycket värre att se påsen med aska än att se honom död. Det kan inte bli mer definitivt än så här. Påsen var av blå sammet och ungefär fem gånger så stor som jag trodde den skulle vara, med ett vitt band knutet i rosett. Kvinnan från kyrkoförvaltningen skötte allting mycket bra. Alla människor som varit involverade i detta har varit fantastiska. De som arbetar med döden. Det var över på tio minuter. Jag tog tåget in till stan. Satt bredvid två Gudrun Sjödén-kärringar varav en tydligen också förlorat sin far nyligen. "Jag är helt förstörd, kan inte röra hans saker, alla minnen bara väller upp." Jag ville armbåga henne i sidan och säga "jag är tjugofem år och har precis stoppat min pappas aska i ett hål i marken."

Läste det här fina i Rädda barnens bok om sorg: "Det börjar med att man får ett hårt slag i magen, och man tappar andan och ramlar bakåt och tänker "det här klarar jag aldrig". Men efter en tid blir det bara ett blåmärke. Och blåmärket är jättestort från början och sedan försvinner det mer och mer. Och till slut finns det inte mer. Men det här att tappa andan, det försvinner aldrig. Men ju längre tiden går, ju mer blåmärket försvinner, desto mer känner man "det här klarar jag". Det går ett år, det går en månad. Det går bättre hela tiden, varje sekund, varje minut." (skrivet av Emelie, 11 år, som förlorat sin mamma)