sannusjka

Det finns en tid för allt... kasta stenar, samla stenar. Hitta famntag och avstå från dem. Gråta, dansa. Säger Persbrandt, citerar ur Bibeln. Jeff Buckley sjunger sitt Halleluja. Jag börjar lida av sömnlöshet och när jag väl somnar drömmer jag om de mest märkliga scenarion och personer. Igår stängde jag av mobilen och kände frid.

Take me to your heaven.

I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna. Vad är det med dessa personlighetskluvna människor som utger sig för att vara någonting de inte är, istället för att bara acceptera läget? Det är skrämmande att se hur en människa skiftar vokabulär från insmickrande komplimanger till ord som 'subba' och 'fetto'. Min kompis fick ett sms i onsdags natt där det stod alla hemskheter man kan tänka sig, inkl. 'gå och hiv-testa dig, din jävla utsugare.'

Han är en sperm whale, en havererad kaskelot på havets botten. Bye bye birdie.

Det känns som att jag sitter i en frysbox på jobbet och ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna. Försöker koncentrera mig på Tarkovskijs film Stalker som jag ska skriva en uppsats om. Stoppar varje minut för att slå upp ord. Har lärt mig att på ryska heter Bermudatriangeln bermudskij treogol'nik.

Tänk att riskera livet för att komma till en hemlig zon. Det är en fantastisk tanke. Eta samoje tichoje mesto na svetje.

Jag känner mig lika splittrad som prisma-installationen på Huddinge sjukhus. Som om jag från sekund till sekund skiftar från blått till rött, ger sken av miljontals färger som egentligen bara är vitt. Så många små beståndsdelar som behöver fogas samman. Alkoholen från i lördags cirkulerar fortfarande i kroppen - champagne, vin, öl och rabarbercocktail. Jag, Micke & Sofia tog en taxi vid femtiden på morgonen, en limo-taxi i Snoop Dog-stil, och när vi kom hem hittade vi leksaker på gården, en rosa banan och studsbollar med rödsprängda ögon. Dessa vita nätter!

Det händer att jag gråter bakom solglasögonen på bussen/tunnelbanan. Det är något med transportmedel som gör mig extra känslig, det är den där "existensiella centrifugen" som en krönikör på Aftonbladet skrev om. Man tänker aldrig så bra som när man är på väg.

Transporter kan också i många fall vara en viss form av tortyr.. som en tio timmar lång nattlig bussresa från Kaliningrad till Villnius; en ung man på väg till militärtjänstgöring somnar på min axel, en hand på mitt lår. Sedan tre timmar i tullen. "Lekarstvo v tjemodanje??", "har du medicin i väskan?" frågar man en nioårig flicka i rosa tröja och utan föräldrar, och tvingar henne att visa alla sina tillhörigheter. En manlig student får packa upp sitt nyinköpta schackspel och tulltjänstemannen gräver bland spelpjäserna. Jag svettas - min väska är full av suspekta saker; ciggarettpaket av märket CCCP, vodka, tändare formade som fåglar. Jag har skurit mig på något och blöder i handen. Han låter mig passera. Bussen är ett gammalt arv från Sverige, det står "rökning förbjuden" på en skylt. Toaletten fungerar inte. Alla sover, men jag kan inte. Låter den unge soldaten sova på min axel till gryningen. Benen är skakiga när jag sedan dricker te på busstationen. För en sekund överväger jag att fråga soldaten om jag får följa med till hans hotell. En säng och en dusch känns lika lockande som att sova med en främling. Istället tvingas jag sitta på McDonald's tills staden vaknar, åtminstone lättad över att så många talar ryska i Litauen. Villnius är en vacker stad att vara ensam i. Jag köper halsband med ikoner av en babusjka som kommer från Ukraina, vi talar länge. Jag känner mig fri.

Tåg har jag färdats med både i Ryssland och Östeuropa - kanske det mest trivsamma sätt att förflytta sig (med undantag för X2000). De ryska nattågen känns förvånansvärt harmoniska - vagnarna gungar och människorna delar sömn. Jag och Sasja brukade ligga på en brits tillsammans, ihopslingrade och lyssna till snarkningarna omkring oss. Jag har aldrig känt mig så trygg, som om tåget var en livmoder och Sasja min navelsträng. Resan genom Östeuropa präglades av underliga möten. Jag minns särskilt natten då vi åkte mot Polen och det var bitande kallt. Det var året då både Tjeckien och Polen drabbades av översvämningar. Vi hade lämnat Budapest där det varit så varmt att invånarna övergett staden för landsbygden, en spökstad väntade oss. Men på tåget till Polen kom plötsligt kylan - vi virade in oss i handdukar. Framför oss en ung tysk i stora hörlurar, vagnen som fylldes av bruset från hans hårdrocksballader - sedan en äldre polack i mustasch som talade med sin fru i mobilen, han frustrade och svor i sitt fyllerus och hon skrek åt honom i luren - hennes röst fick vagnen att vibrera. Och vi satt alla i mörker, på gröna hala galonsäten, i timmar.

traktor power, techno power; det trycker över bröstet, ömmar och flimrar framför ögonen. 32 grader celsius. varje morgon lägger mamma datoriserad patiens och om den går ut kommer pappa inte att dö. hon väntar på den magiska patiensen. inatt grät hon mot mitt täcke. jag sov i fyrtio år gamla grönblommiga lakan, mjuka och svala med prickar från en svart tuschpenna. porträttet på pappa hängde över huvudet, det som thure målade -87 när pappa hade ljusblå kavaj och en röd slips. en stor nattfjäril fladdrade i lampan och mamma tog en halv sömntablett. "detta är en kraftmätning", sa hon. "detta att inte kunna kommunicera med den som är ying när du är yang." sedan säger hon: "han är mitt livs kärlek." det är nu avståndet mellan människor mäts - insikten av vilka som finns där, och inte. vilka som talar, och vilka som agerar. i sömnen hör jag pipet och surret från maskinen som mäter hans hjärtslag, vattnet som skvalpar i slangarna.