sannusjka

Det händer att jag gråter bakom solglasögonen på bussen/tunnelbanan. Det är något med transportmedel som gör mig extra känslig, det är den där "existensiella centrifugen" som en krönikör på Aftonbladet skrev om. Man tänker aldrig så bra som när man är på väg.

Transporter kan också i många fall vara en viss form av tortyr.. som en tio timmar lång nattlig bussresa från Kaliningrad till Villnius; en ung man på väg till militärtjänstgöring somnar på min axel, en hand på mitt lår. Sedan tre timmar i tullen. "Lekarstvo v tjemodanje??", "har du medicin i väskan?" frågar man en nioårig flicka i rosa tröja och utan föräldrar, och tvingar henne att visa alla sina tillhörigheter. En manlig student får packa upp sitt nyinköpta schackspel och tulltjänstemannen gräver bland spelpjäserna. Jag svettas - min väska är full av suspekta saker; ciggarettpaket av märket CCCP, vodka, tändare formade som fåglar. Jag har skurit mig på något och blöder i handen. Han låter mig passera. Bussen är ett gammalt arv från Sverige, det står "rökning förbjuden" på en skylt. Toaletten fungerar inte. Alla sover, men jag kan inte. Låter den unge soldaten sova på min axel till gryningen. Benen är skakiga när jag sedan dricker te på busstationen. För en sekund överväger jag att fråga soldaten om jag får följa med till hans hotell. En säng och en dusch känns lika lockande som att sova med en främling. Istället tvingas jag sitta på McDonald's tills staden vaknar, åtminstone lättad över att så många talar ryska i Litauen. Villnius är en vacker stad att vara ensam i. Jag köper halsband med ikoner av en babusjka som kommer från Ukraina, vi talar länge. Jag känner mig fri.

Tåg har jag färdats med både i Ryssland och Östeuropa - kanske det mest trivsamma sätt att förflytta sig (med undantag för X2000). De ryska nattågen känns förvånansvärt harmoniska - vagnarna gungar och människorna delar sömn. Jag och Sasja brukade ligga på en brits tillsammans, ihopslingrade och lyssna till snarkningarna omkring oss. Jag har aldrig känt mig så trygg, som om tåget var en livmoder och Sasja min navelsträng. Resan genom Östeuropa präglades av underliga möten. Jag minns särskilt natten då vi åkte mot Polen och det var bitande kallt. Det var året då både Tjeckien och Polen drabbades av översvämningar. Vi hade lämnat Budapest där det varit så varmt att invånarna övergett staden för landsbygden, en spökstad väntade oss. Men på tåget till Polen kom plötsligt kylan - vi virade in oss i handdukar. Framför oss en ung tysk i stora hörlurar, vagnen som fylldes av bruset från hans hårdrocksballader - sedan en äldre polack i mustasch som talade med sin fru i mobilen, han frustrade och svor i sitt fyllerus och hon skrek åt honom i luren - hennes röst fick vagnen att vibrera. Och vi satt alla i mörker, på gröna hala galonsäten, i timmar.