sannusjka

Jag citerar Sofia: man är åskådare på en plattform gjord av en åker. Stövlarna på.

Jag är på jobbet och kan inte prata. Ont i halsen. Vill flytta till landet och skala potatis.

Tröttheten borta, känner mig snarare speedad. Inga hål i tänderna, ingen gråt mot tandläkarens barm. Däremot något slags flour som smakade vansinnigt illa. Ett gympapass på Friskis med klämkäck dam i sina bästa år som insisterade på att skrika "tjohoo" efter varje övning och som under de något osmakliga magdansrörelserna släppte ut håret i juckande position. Att studshoppa och klappa händerna var det sista jag ville en dag som denna. Det, om något, får mig att gråta. Kände mig som Alice under ett yogapass i The L Word (ja, jag relaterar allt till tv-serier eftersom jag inte har ett liv) när hon blivit lämnad av Dana. Efter bastun kändes det mesta bättre, fri från åtminstone yttre toxider. Gick och införskaffade mig electronic devices för ensamma, frustrerade kvinnor. Fikade med Anna efter hattprovning på Götgatan. På tunnelbanan såg jag en kille som var så lång att han fick böja sig för att få plats i vagnen. Satt mittemot en man med helt fantastiska ögon, de påminde om vargögonen jag förlorade mig i nu i somras. Det finns människor som sätter djupa spår, trots att man aldrig fick känna dem.

Överväldigande trötthet. Vissa dagar har jag svårt att ens komma ur sängen. Besökte min mamma igår igen. Jazzskivor går på repeat. Det stickas tröjor, bakas sockerkakor. Jag känner inga livskickar. Känner trötthet, ilska, frustration. Och idag ska jag till tandläkaren. Kommer förmodligen att börja gråta. Funktionen sätts igång i anonyma sammanhang, på tunnelbanan eller hos människor som inte känner mig men som tar rollen som förälder/psykolog. Fällde en tår över middagsbordet igår, men den försvann lika fort som den kom. Försöker läsa Didion, men kan inte. Alla ex av Elementarpartiklarna är utlånade på biblioteket. Drömde om katter igen. Känner ingen fast punkt i tillvaron, alla dagar flyter samman till en. Snart kommer tentorna, i syntax och skriftlig översättning. Jag är lost in translation.

På vägen hem från Julia kommer en uteliggare fram och stöter på mig. Jag vill bara tala om hur vacker du är, säger han. Har jag nån chans på dig? Jag är ful och luktar illa, men kanske efter en dusch? Finns det en chans att jag kan få umgås med dig innan du slutar vara vacker? ....innan du blir gammal och avdankad? Jag gillade hans makabra ärr runt munnen. Han fick mig att skratta.

Inatt satt jag och tittade på när artonåriga tjejer dansade till Dolly Parton. En ung kille kom fram till Ylva och sa "ska vi hångla nu eller sen?". Jag kände mig anorektisk. Det där stället var märkligt - som om det rest sig ur sanden för en natt, jag skulle inte bli förvånad om det bara fanns en vägg kvar idag. Artonåringarnas paradis. Jag var där med två av mina finaste vänner, vi skred omkring som på små moln av billig öl. Tidigare hade vi varit på en födelsedagsfest i Hägersten, där alla var fotografer. Exotisk bål och nybakat bröd. Innan vi gick därifrån satt jag och lyssnade på tre killar i skägg och glasögon som sa "det är bara tjejer här! och dom är typ flator allihop..." Hahaha.

Grå dimma och lera. Vaknade mitt i en dröm. Tillbaka på jobbet. Känner fortfarande lukten av maten vi lagade igår hos Lisa. Vi hade jättetrevligt, det är så skönt att umgås med bara tjejer ibland. Hamnade till sist på Södra Teatern. Kände mig återigen trött. Åkte hem tidigt.

Jag ska få en ny säng i julklapp. Ett riktigt halleluja moment. I'm changing my bed karma, som Miranda säger i ett avsnitt av Sex & The City. Skönt att ha en säng som inte hotar att falla isär vid minsta fysiska ansträngning (jag tror att den jag har nu är äldre än jag). Att skaffa nya möbler kan vara av terapeutiskt syfte, känslan av att börja om.

Det händer mycket i mammas nu ganska så tomma sexrumslägenhet. Saker byter plats, klädesplagg kastas. Men pappas kylskåpspoesi sitter kvar: moderna kylskåp har mer än mat, de har magnetsjäl. hon älskar en glömd trottoar. skugga mig, sa snön under lysande himmel. ung vacker kvinna grubblar aldrig över evigheten. barn ger modig kunskap om kärlek. dag ska röra rum. söt häck och sex gör dröm het och öppen för vemod. idioter vill alltid ha kall gröt, men gråter utan honung.

Sjukhus börjar bli ett återkommande tema i mitt liv. Tillbringade gårdagskvällen på akuten. Gav upp efter två timmar, orkade inte känna lukten av sjukdom och höra de skrikande finska kärringarna som låg på sina britsar inlindade i filtar och slangar. Orkade inte minnas intensivvårdsavdelningen på Huddinge. Mina symptom kan mycket väl vara psykosomatiska, framkallade av all denna psykiska stress jag går igenom. Det är bara att kapitulera, avsäga sig, lägga ner. Bädda ner sig. Har läst ut Houellebecq nu, vill ha mer. På något sätt känns det tryggt med en författare som man vet, med all säkerhet, inte levererar lyckliga slut. Har tittat på "De älskande vid polcirkeln", mycket fin film (inget lyckligt slut här heller). Får en längtan upp till nordligare breddgrader. Midnattssol. Skakar av mig människors självupptagenhet, låter den ligga kvar i luften. Tackar nej till jobb, ja till vänner. Tänker stilla på vardagsfenomen - till exempel påslakan, varför tillverkas de på olika sätt i andra länder? I Ryssland trär man in täcket genom ett stort hål i mitten. Min kattunge brukade krypa in och bygga bo där, vandra omkring över min kropp om natten. I England sitter hålet på ena långsidan, i Sverige på ena kortsidan (plus hörnhålen på andra sidan). Det sista min far gjorde innan han lämnade huset var att kasta soporna.

Dramatens stora scen, närmast fullsatt. Jag hade Jurij Andrukhovych, en av Ukrainas mest betydelsefulla moderna författare, bakom mig (i sällskap av en ursnygg kvinna). Programmet  var splittrat - vackra tolkningar av Tomas Tranströmer, framförda av fantastiska Stina Ekblad,  käftsmällsprosa av Daniel Sjölin, en charmig & nostalgisk akustiskt ylande Henrik Berggren (scenen var röd, strålkastarna reflekterades i hans gitarr, publiken jublade), en charmig Daniel Boyaciolglu, en suggestiv Jyrki Kiiskinen, flummig fridans, kvinna med violin, Sissela Kyle med text där ordet "kön" förekom lite väl mycket, analfixerad gravid kvinna, Joakim Pirinen med pippi på fåglar, unga rap-tjejer från Israel, Sanna Tahvanainen som nästan hade ihjäl sin man med nötter. Och så förstås en Persbrandt som inte dök upp. Kort sagt, ett helt ok evenemang. Sedan den obligatoriska fyllan för att kontra kulturen, drinkar på Sturehof, drinkar på The Lab. En kompis från förritiden jobbade som dörrvakt. Sjukt ställe egentligen, The Lab. Som en mardröm nästan. En scen ur Clockwork Orange? Taket var inte ens målat, bara betong. Och inte på ett charmigt sätt. Stupade i säng vid femtiden imorse. Viva la diva.

Pappas nekrolog är i dagens DN. Jag känner en förjävligjävlahelvetes saknad.

Jag har tittat igenom dokumenten på pappas hårddisk. Han har sparat alla texter som jag skrev in där i tonåren. Noveller, dikter, skolarbeten. Blir rörd, förfärad, full i skratt.... tänk att livet var så extremt koncentrerat när man var femton år, som om världens centrum fanns mellan sina sovrumsväggar. Hittade bland annat den här texten:

Vi andades, vi visste.
Luften andades, vi blåste rök i varandra.
Kylan bet tag i våra ömma läppar.

Jag var medveten om honom.
Vi var där, på samma plats, i samma tid.

Någon ropade mitt namn, högt och tydligt.
Jag hörde, men ville inte svara.
Sanningen var väl att jag inte kunde svara.

Han rörde mig, och jag tänkte på mamma.
Jag tänkte på vad hon skulle säga om hon visste, vad hon skulle göra.
Jag fick ångest.

”Stäng dörren efter dig”, säger jag för att få henne att gå. Hon suckar och lämnar mig. En dag kommer jag att bli straffad för det här.

Jag vet att glas är glas, vatten är vatten och att blod är blod. Men jag vet inte om jag är mig själv eller om jag spelar ett spel. Jag skulle vilja kunna definiera mitt liv, men tiden räcker inte till. Jag är femton år och tror jag vet vad döden handlar om. Jag tillåter mig tro det. Men egentligen vet jag lika lite som alla andra.

Cigarettens glöd lyste i mörkret. Kanske som att den vore den sista ljuskällan på jorden. Kände håret mot kinden, hans hår. Men jag gråter. Han viskade något obegripligt till mig. Kände hans hjärtslag genom tröjan. Jag blundar länge som att jag skulle kunna försvinna.

Somnade tolv och vaknade tolv timmar senare. Drömde att jag var med i Idol och att Kishti hade ett halleluja moment och resten av juryn grät. Tränade igen, denna gång i sällskap av Sofia. En sväng förbi textmässan på Street. Sedan mysig middag hos mamma. Imorgon ska jag jobba, och på kvällen är det poesifestival på Dramaten. Ska bli roligt!

träningsvärk; lemmar som börjar hitta sin plats på kroppen. var på gruppgympa igår med en entusiastisk ledare, känslan av massfrälsning till schlager och eurodisco... har faktiskt inte mått så bra på länge. så bra att jag åkte hem och lagade mat, tittade på sex and the city (seks v bolshom gorodje) och därefter, fortfarande full av energi, tog saltsjöbanan till en fest i ett skumt och regnigt bostadsområde. och där drack jag billigt vin, ukrainsk vodka och gammeldansk. på vägen hem klättrade vi över ett staket och ylva fastnade med sina leopardtajts. energin gick så småningom över i illamående och väl hemma mådde jag faktiskt inte alls bra längre. men idag är det bara träningsvärken som stör. (är på jobbet igen. äntligen tystnad.)

Igår såg jag "Basic Instinct 2 - den oklippta versionen". Sharon Stone är snygg och fräsch, men vilken besvikelse till film - ishackan fanns där, sexet fanns där, men åh så fånigt. Inledningsscenen när en kille får henne att komma när de kör i 180 med en Porsche var väl kanske det enda upphetsande i hela filmen. En sak fastnade dock - Stone ligger utsträckt på divanen hos sin psykoanalytiker och citerar en polis som hon brukade ligga med. "Döden är i allt. Det är det enda verkliga. Except sex, occasionally."

Tidig morgon på jobbet. Mardrömmar inatt igen - vad har jag för issue med katter...? Det är som mina drömmar är en scen ur filmen "Jurtjyrkogården" där döda katter kommer till liv igen och är helt ondskefulla! Kanske är det min egen katt som spökar? Dessutom har de en tendens att kunna tala. Kom hem relativt tidigt efter personalfesten igår och satt på spraydate och pratade med en man som vill åka på charterresa till Tjernobyl. Jag tycker den grejen är helt skruvad. Medger att jag också är fascinerad av olyckan, jag älskar ju Svetlana Aleksjevitjs bok "Bön för Tjernobyl". Hon är min journalistiska förebild. Men turister som står och glor utanför reaktorn...? Det känns som porr. Försöker att börja läsa igen. Har lånat Houellebecqs "Plattform" som kretsar kring hans döda far. Gillar hans råa språk, kanske kan jag bara ta till mig den sortens litteratur just nu. Mamma sträckläste Didions "Ett år av magiskt tänkande" medan jag segar mig fram i kapitlen - den är för nära, det gör för ont.

Vardagssaknaden är det absolut jobbigaste. Jag vill ringa pappa och berätta om festen, höra hur han mår. Saknar hans stöd, hans egenskap av mentor. Hans bitska kommentarer, dunken i ryggen. Jag är vilsen. Måste hitta tillbaka till vardagen, ta itu med studier och annat som anses viktigt... Hitta rytmen. Måste börja äta ordentligt, har gått ner tre-fyra kilo de senaste månaderna. Idag ska jag sälja några tidningar och gå på personalfest på Filmhuset. 

Festen för Made in Russia var mycket lyckad. Kärlek åt höger och vänster. Är glad att så många faktiskt kom, att stämningen var skön och att alla verkade gilla tidningen. Till och med min mamma var på topp. Kändes sorgligt att säga hejdå till ryssarna (fick pussa på yellowhead) och ännu sorgligare att sitta i en taxi med kartonger och blommor och sedan släpa upp allt till min lägenhet, för att sedan somna ensam. Men what the hell. Känner mig lycklig.

Mardrömmar inatt. Vaknade i panik. Börjar så sakta skaka av mig dem... men det känns som att de har tagit fäste. Ryssarna kom igår. De är så fina. Vill krama dem hela tiden.

Jag missar fotomässan i Nacka strand. Men efter vad jag har fått höra av vänner som var där igår, är det kanske lika bra. Anna Clarén fick frågan "vad anser du om manlig och kvinnlig fotografi?" med kommentaren "vi killar är ju lite mer intresserade av teknik och ni tjejer lite mer av känslor", varpå Anna svarar: "jag vill inte prata om manlig eller kvinnlig fotografi utan mänsklig fotografi". Mycket bra.

Det var över hundra personer på begravningen. Men jag kan inte skriva om det. Inte än.

Känner mig låg och trött efter begravningen, men igår var jag på punkspelning. Blev sams med skrik och skrän, naken överkropp och stänkande svett. Kände till och med en frid i det, som om de inre skriken äntligen blev överröstade. Min bror verkade känna samma sak. Tårar i ölen. "You're a fighter" säger han och kramar om mig. Lämnade stället ganska tidigt. Åkte ensam hem, gick den mörka ångestvägen över skolgården där jag alltid tänker att det gör det samma om någon antastar mig, de skulle inte nå mig ändå. Det vilar något nästan suicidalt mellan granarna.

Min trettiosexårige bror sover i de grönblommiga lakanen. Jag är mjuk i kroppen efter timmar av monolog och dialog. (Kanske är jag ändå den tysta.) Fullmånsdagar. Bror provar pappas kläder. Blommor kommer till dörren. Vi fraktar kaffekoppar, mamma putsar silver. Vi TALAR. Ständigt. Hennes behov, min tystnad. Imorgon: varsin blodröd ros mot allt det vita. Pappas vän ringer mig, berättar om femtiotalet... om Christer Strömholm... berättar att pappa var som en son för honom, hans favoritelev. Bodde i hans lägenhet på Bastugatan. Jag gråter av tacksamhet inför dessa förtroligheter! Tidigare: känslan av intimitet att stå naken hos sin läkare. Lycka till med eksemen, säger han!

Jag har ett ryskt tangentbord som heter Sven. Jag försöker så hårt att översätta en nyhetstext om gasledningar i Östersjön. Mottog idag mastercd:n som hör till Made in Russia. Spretig elektronisk dansmusik. Missade lektionen på universitetet i numera vanlig ordning. Lunch med Sissi. Satt bredvid en pundartant på t-banan som lyssnade igenom alla sina ringsignaler på mobilen (smurfhits-terror). Öl ikväll. Imorgon kommer bror. Torsdag begravning. Mitt inre ett inferno.

Dröm: pappa sitter vid sin dator. Jag frågar: Är du tillbaka nu? Han svarar: Nej, jag ska bara hämta min elektriska tandborste.

Jag börjar se ett mönster.

Idag fick jag ge ett ex av Made in Russia till författaren Maria Zennström. Jag älskar hennes bok "Katarinas sovjetiska upplevelser". Tycker mycket om hennes sätt att skriva, ett slags talspråk med stor tyngd i. Är intresserad av henne som människa, vill träffa henne igen. Jag känner mig utmattad. Gjord av sten. Jag lämnar festen. Bryter upp. Går ensam. Tänker ensam. Känner ensam. Ont i lederna i brist på beröring. Jag behöver hud. Det är allt jag behöver. En varm hand som löser upp onda knutar. Jag behöver inga ord, inga kärleksförklaringar. Behöver närhet, intimitet. Nakenhet. I dessa törstande, ensamma nätter.

Happy halloween. Hedra de döda. Natten var lång och stimmig; vi var några stycken hemma hos Anna som drack lådvin (andra drack bubbelvin), tre av oss hette Sanna. Sedan tillflykt till mörklagd klubb i Stureplansområdet, hård elektro och tuggummi/snus under skorna. Jag har fått tillbaka förmågan att kunna koppla bort allt runtomkring mig om jag vill, jobbiga röster, fylleprat... jag är i min zon. Sov hos Anna i hennes omöblerade hem, det var skönt. Att hennes fönster är på markplan insåg jag först när en tant såg mig naken.

Mina reklambanners fortsätter att överraska: "Lev med ditt spritproblem!"

Man vill ju bara knulla sig varm.

Ryss. Bög. Konstnär. Porraktivist. Fantastiskt.

Vad är detta? Vinter...? Igår var jag så trött att jag somnade med kläderna på. Imorgon ska jag vara ledig, kanske träffa en präst.