little fifteen
Jag har tittat igenom dokumenten på pappas hårddisk. Han har sparat alla texter som jag skrev in där i tonåren. Noveller, dikter, skolarbeten. Blir rörd, förfärad, full i skratt.... tänk att livet var så extremt koncentrerat när man var femton år, som om världens centrum fanns mellan sina sovrumsväggar. Hittade bland annat den här texten:
Vi andades, vi visste.
Luften andades, vi blåste rök i varandra.
Kylan bet tag i våra ömma läppar.
Jag var medveten om honom.
Vi var där, på samma plats, i samma tid.
Någon ropade mitt namn, högt och tydligt.
Jag hörde, men ville inte svara.
Sanningen var väl att jag inte kunde svara.
Han rörde mig, och jag tänkte på mamma.
Jag tänkte på vad hon skulle säga om hon visste, vad hon skulle göra.
Jag fick ångest.
”Stäng dörren efter dig”, säger jag för att få henne att gå. Hon suckar och lämnar mig. En dag kommer jag att bli straffad för det här.
Jag vet att glas är glas, vatten är vatten och att blod är blod. Men jag vet inte om jag är mig själv eller om jag spelar ett spel. Jag skulle vilja kunna definiera mitt liv, men tiden räcker inte till. Jag är femton år och tror jag vet vad döden handlar om. Jag tillåter mig tro det. Men egentligen vet jag lika lite som alla andra.
Cigarettens glöd lyste i mörkret. Kanske som att den vore den sista ljuskällan på jorden. Kände håret mot kinden, hans hår. Men jag gråter. Han viskade något obegripligt till mig. Kände hans hjärtslag genom tröjan. Jag blundar länge som att jag skulle kunna försvinna.