sannusjka

Igår var jag på Underbara Bar för att kolla läget inför festen. Måste säga att det känns bra. Med förhoppningar att det kommer 300 personer, haha. Känns aningen galet att begravningen och festen nästan sammanfaller, men what the hell. Är glad att min bror är här då. Och Fanny. Och Sissi.

Imorse var jag på begravningsbyrån i "ghettot". Valde blomarrangemang till kistan. Gräddfärgade rosor, vita liljor, två andra blommor som jag inte minns namnet på. På radion spelade de Lena PH "Det gör ont". Bilen till Apoteket för att köpa Ipren. Kaos på jobbet (i numera vanlig ordning). Klarar inte av dessa höga ljud, börjar jag få tinnitus...? I lördags var jag på fest i Anders Petersens lokaler på Kungsholmen. Vitt vin och en dissekerad ananas.

Nästan sommar på Gotland. Vi agerar brudpar för blivande bröllopsfotograf.

Sankt Petersburg. Sofia är astrött efter timmar i Vinterpalatset.

Örnsberg och vintern är som mörkast.

Biskops Arnö och sommaren har precis kommit.

Gillar den här bilden jag tog för några år sen (tror det var samma år som hon blev biten i näsan av en galen kille på en fest och tvingades ta stelkrampsspruta).

Eh. Idag har jag trehundra makeupartister och modeller i fejan. Filmhuset lånar tydligen ut sina lokaler till vemsomhelst. Foajén har förvandlats till en smink/frisör-salong och beniga tjejer springer omkring i tuperat hår, hårsprayen bolmar och jag är så bakfull att jag vill kräkas. Drack en flaska rosévin igår på festen, hade riktigt trevligt. Pratade mycket med Anna. Fint fint. Diskuterade Ryssland på engelska med ägarna av Beyond Retro. Huttrade på balkongen i stormen. Kvällen började hos mamma. Säkert fem glas vin. Hon sprang omkring och städade frenetiskt, kastade sopsäckar med pappas kläder. Jag tycker om att använda hans kläder, hemma går jag omkring i hans stora tröjor. Och så klockan, där visarna har stannat på sex minuter över sex, samma tid som han dog.

För tillfället har jag trehundra bibliotekarier i mitt face. Den här akustiken gör mig tokig. Randigt, prickigt, stickat, gälla röster och kaffekoppar i plast. Telefoner som ringer från höger och vänster. Kan någon snälla lobotomera mig här och nu?

Åh livet kan ju vara helt jävla fantastiskt mitt i det hemska. Att ha bra vänner är det viktigaste --- att kunna sitta en hel kväll och prata oavbrutet om ALLT, att vara avväpnad, dricka vin, prata om kärlek/sex/framtidsplaner/ångest, allt. Vad hade jag gjort utan detta? Vilken styrka, att vara länkad till någon på det här sättet. Jag klipper navelsträngen till jorden, men jag är inte ensam. Döden är ett vilddjur, vilken helvetes prövning, men gud i himlen vad den får dig att känna! Ja, livet ska ge ärr. Man ska tappa andan, och komma upp till ytan igen. Att inse döden... en frihetskänsla, acceptans. Jag är så nära nu.

Idag är jag på riktigt bra humör. Sover bra på alkohol. Drömde om pappas begravning, som en scen ur en buskisteater - prästen var buktalare och hade nån läskig docka som pratade, predikstolen var full av kokosnötter och ingen av våra vänner var där, bara massa bönder från Kalix. Idag ska jag träffa en kompis som jag lärde känna på Gotland, sedan rysk syntax...

(Han på jobbet sa att detta kallas känslomässig förblödning.)

Techno, snus och öl hjälper för stunden.

Igår såg jag Bertoluccis "La Luna". Den handlar om en operasångerska som blir änka och reser till Italien med sin 15-årige heroinmissbrukande son. De inleder någon slags incestuös relation som skildras lite väl intimt... Här pratar vi hångel och petting.  Bertolucci gillar tabubelagd erotik. Hans senaste film "Dreamers" handlar om en incestrelation mellan bror och syster (med världens snyggaste Eva Green). Jag köpte många av hans filmer som piratkopior i Ryssland. Varför ser jag inga feelgood-filmer längre, utan istället filmer på temat sex-död-våld-besattavdemoner? Eh, vilken stad är förresten bäst att åka till om man vill leva efter det temat...?

Rastlös! Blir tokig av att inte hitta ett lugn, att irra omkring i en twilight zone. Idag åkte jag till universitetet och vände i dörren, det ösregnande, min ordbok vägde tio kilo och allt var åt helvete. Väl hemma känns det bra igen (efter varmt bad och kaffe), men nu kommer rastlösheten... vill hångla & slåss...! (Tvingar mig att lyssna på t.A.T.u och dricka whisky igen.) Känner mig som tjejen i Annas videoinstallation, som har en kjol av glödlampor som tänds när hon mår bra och som släcks när energin går ur henne. Känner att jag vill ta första bästa flyg härifrån. Börja om. Alla är inne i sina vanliga liv, medan jag har halkat ur min bana. Och det behöver inte vara något dåligt. Kanske har jag kretsat kring fel saker länge nu. Kanske är jag det där svarta fåret. Kanske borde jag inte skriva om det här på min blogg.

Britterna gör så dramatiska dokumentärer. Tittar på "Svartsjuka, ilska och otrohet" - om åtråns vinnare och förlorare.... Det handlar om vad som händer i huvudet när man blir förälskad, att man blir tokig och inte kan ta ansvar för sina handlingar. En av tjejerna i dokumentären blev besatt av en brandman, "Mr April" i sin kalender.... det roliga är att speakerrösten låter som Dr Phil, och att de filmar den där brandmannen halvnaken till ljudet av hjärtslag!

Middag med Ylva och Sofia. Whisky. Ylva åker till Dubai på onsdag, hon ska fota för Arbetaren. Själv inser jag att det kanske är dags att få ner fötterna på jorden, även om jag inte vill än. Vill rymma från problemen. Mardrömmar efter psykfilmen Requiem.

Vissa dagar är tyngre än andra... Att vara ute hos min mormor är att konfronteras inte bara med pappas död, utan med alla minnen som finns där. Samtidigt känner jag styrkan hos tre generationers kvinnor - mormor, mamma, jag. Vi dricker kaffe och pratar om antika möbler, spekulerar kring vad mormors möbler är värda. Jag hittar en gammal dator, säkert femton år gammal, där första delen av pappas "LS STORY" finns... Jag har tidigare lokaliserat de två andra delarna, och blev nu lättad över att hitta delen som handlar om hans uppväxt i Överkalix. Mormor hör nästan ingenting längre. Hennes Josef Frank-gardiner är så solblekta att man kan se igenom dem. Hallonbuskarna växer vilt. Mamma säger "vår familj bara krymper, när jag egentligen vill att den ska växa!". Det smärtar att tänka att pappa aldrig fick bli morfar/farfar. Just nu känner jag att jag vill kompensera genom att föda en massa ungar... vara den dotter som för familjen vidare. Det är så vackert där ute. Vad händer med huset när mormor inte orkar bo där längre? Pratade med min bror i London. Han kommer till begravningen. Så skönt. Saknar honom. Mamma börjar alltid gråta när hon pratar med honom på telefon, även fast John inte är hennes son. Han är så lik pappa till utseendet. Han är lik mig också. Han var så vild på åttiotalet... hängde i grafittigäng och kom hem med sugmärken på halsen... jag var så liten och älskade att ha en storebror hemma. Tänk att pappa var ensamstående förälder till honom under hans tidiga uppväxt. Tänk att pappa inte finns mer! Nu ska jag iväg på bio, ska se någon läskig film som heter Requiem...

Gårdagens kväll med mamma: mat, vin och Monica Zetterlund. Ben & Jerry's "Dublin mudslide ice cream". En hel säsong av Vänner. Vi såg också en dokumentär om tre kvinnliga konstnärer (varav en hade en romans med min far på sjuttiotalet) med ateljévåningar i New York och hus på Österlen. Mamma får för sig att hon måste måla om. Riva ner och bygga nytt. Känner samma sak när jag sitter här i min lägenhet ännu en lördagkväll eftersom jag inte klarar utelivet - jag vill riva ner saker från väggarna.

Frukost idag på WC med Ylva och Kim. Eftermiddagen tillbringade jag hos Sofia i Bagis, hon är äntligen hemma efter en vecka som känts som hundra år. Klumpen i bröstet lättade lite, och jag kunde gråta. Jag har så fina vänner.

Har lyssnat på "Flipper" på P3 med Inti Chavez Perez, och jag måste säga att det var länge sedan jag lyssnade så uppmärksammat på ett radioprogram! Han hängde mycket på Lava när jag jobbade som producent, och nu går det verkligen bra för honom. Gör mig glad.

Rysk syntax gör mig vansinnig. Jag förstår inte min lärare, förstår inte logiken (om det finns en sådan). Rysk syntax får mig att tänka på sex, eller det som ligger närmast i tanken just då. Inte helt bra då vi bara är fem stycken i gruppen och man förväntas svara på frågorna som ställs. Efter lektionen igår simmade jag några vändor och satt i ångbastun och försökte driva ut allt ont, längtan och  frustration. Tittade på nakna kroppar och mådde lite bra av det, att människor är så vackra. Oavsett.

Sofia fotar gubbar på ängar. Jag saknar henne. Är rastlös utan henne. Behöver rutiner. Behöver värme och någon som ber mig hålla käftn' när jag ältar. Behöver hennes snus-klumpar på mina bord. Behöver driva ut toxider. Behöver slå någon som slår mig tillbaka. Behöver skog och hav och en riktig j-vla fylla.

Dopamin. Oxytocin. Vasopressin. Endorfiner.

Fin natt med fin kille. Inte mycket sömn dock. Många filtar, kuddar, hud. Idag små små blåmärken och en avbruten nagel. Dricker kaffe och tänker på "Bonde söker fru". Det blev ett glas vitt på Södra Teatern, sedan varm choklad hos Ylva som tog emot mig i blå negligé och sina stora glasögon. Sedan Indigo, sedan hem. Har inte längre någon tidsuppfattning. Mitt i natten tittade vi på ett avsnitt av den där sjukhusserien med läkaren som ska vara "burdus och otrevlig", det var fasligt spännande att följa sjukdomsförloppet hos en kvinna som fått "afrikansk sömnsjuka" efter ha varit otrogen mot sin man (en av snyggingarna i Prison Breake). Det kulminerade i att kvinnan överlevde och mannen lämnade henne pga hennes "felsteg" som de kallade det. Moralkaka big time. Där låg jag i kuddhav med en redig karl i mina armar och kände ändå... någon slags frid i mitt annars så röriga liv. Det är fint att lära känna en människa. Fint, och märkligt.

En rejäl dos vinterångest av mörkret imorse. Dessutom lider jag nog av vanföreställningar, jag brukar se pappa på tunnelbanan. Det är säkert en vanlig reaktion... men inte en så trevlig sådan. Jag pratade med en kille på jobbet igår som förlorade sin far för två år sedan. Han kan fortfarande känna den sista kroppskontakten han hade med honom, hans skäggiga kind. Jag tänker mycket på mitt sista besök på sjukhemmet, vi läste tidningar och pratade om stipendier till USA. Ja, och så sista kramen. Den lilla kroppen, alla jävla slangar. Sedan gick jag ner till psykologen som slog orden i bordet "det är klart att du får vara ledsen, du går igenom en kris!". Kanske var det först då jag förstod.

Något som känns förjävligt är att borgarna vill dra ner på LAVA:s verksamhet och flytta den ut i förorten. Jag jobbade där som producent för några år sedan och är imponerad över hur mycket som har hänt sedan dess. Tänk om jag som tonåring fått tillgång till dator, scanner, skrivare och fotolabb... det är ju en dröm. Det är så viktigt att få en plattform där man får utlopp för den kreativitet som inte blir tillfredsställd i skolan. Nej, det finns ingen motsvarighet till LAVA.

Jag vet inte vad jag ska tänka om Sveriges framtida kulturpolitik. Vår nya minister känns ju totalt fel i sammanhanget, kanske är hon just därför helt rätt...? Kanske behöver Sverige styras av inkompetenta, laglösa, osympatiska ministrar för att vi ska börja intressera oss för systemet vi lever i - ifrågasätta, göra motstånd. Kanske har jag influerats för mycket av Rysslands tveksamma politik, där befolkningen lever utan skyddsnät och där vassa kanter hotar från många håll, men där konsten är kraftfull och har något att berätta. Kanske är jag trött på att gå genom livet och känna tomhet. Likgiltighet och rastlöshet är större hot än ilska och utbrändhet. För mig.

Idag var vi på begravningsbyrån. Den låg på någon slags skum bakgård, omgiven av fabriker - och en gubbe stod och tillverkade gravstenar utanför ett graffittimålat sjul. (Fick en flashback från Ryssland, då vi skulle titta på begagnade bilar på en precis likadan bakgård, där försäljarna höll till i något som liknande en cirkusvagn.) Vår man i tjänst var helt fantastisk. Precis lagom nivå på galghumorn. Det hela var en tämligen absurd upplevelse, på gränsen till nervsammanbrott och gapskratt - val av kista, gravplats, ceremoni (religiös eller icke-religiös), boupptäckning... När vi valde annonsen ville jag bara kapitulera inför detta faktum att det som har hänt faktiskt har hänt. Mamma och jag gick upp på Skogskyrkogården och tittade på platsen och kapellet, en perfekt kylig höstdag, en perfekt jävla hopplöshet.

Livet går vidare. Kanske mer i svartvitt än i färg. Tre glas vin på Kvarnen och jag kunde inte sluta prata... Drömde mardrömmar hela natten, kanske gick i sömnen? Anna hade sytt en jacka i svart latex. Moa gav mig tre skivor med sin favoritmusik, en räddare i nöden. Var på lektionen i skriftlig översättning, min lärare upprepade "nyzjno mnogo kysjat'! du måste äta mycket!". Sedan en olycklig incident med en tidningshållare på tunnelbanan, blåmärke över näsbenet. Folk får gärna tro att jag är medlem i Fight Club.

Rysslands modigaste journalist Anna Politkovskaja har blivit mördad. Det var henne jag skulle träffa på Bokmässan i Göteborg. Varken hon eller jag kunde komma. Jag hade förberett mina frågor på ryska. Nu känner jag stor sorg att jag aldrig fick tala med henne. Och jag känner stor vrede och trötthet gentemot Ryssland.

Den där plastfågeln kastade vi ut från balkongen. Nu ligger den nere på gården och piper, som en fisk man vridit nacken av men som fortsätter sprattla.

Pappa dog imorse.