sannusjka

Sista gången var på sjukhemmet. Jag åkte dit ensam, det kändes bäst så. Mamma blev stirrig av min närvaro och sorgen mer påtaglig. Jag gick in på toaletten i foajén och stod där länge för att samla mig och torka kinderna med pappershanddukar. Huden blossade röd av vätan och sommarens UV-strålar. Tog hissen upp och desinficerade händerna vid entrén, det luktade starkt. Sedan välkomnades jag av dödens väntrum där kaffet kokade och kakorna låg på rad. Gick in till pappa som låg i sin säng med hörlurar i öronen. Ljudböcker var det enda som gav honom ro och sömn. Det spelade ingen roll vilken historia som berättades, rösten verkade lugnande och fick tiden att gå fortare. En snabb kram av den tunna kroppen. Sköterskan kom in för att hjälpa honom att gå på toaletten. Jag kände mig obekväm och gick ut i matsalen. Det låg åska i luften och mina tinningar värkte. På darriga ben kom han ut, min far, med droppställningen i höger hand, för att vi skulle umgås, för att jag skulle få dricka en kopp kaffe, för att vi skulle sitta tillsammans med tystnaden mellan oss. Det smäller till och himlen öppnar sig. Jag tar med honom ut på altanen för att titta på regnet. Han älskade åskväder... Så stod vi en stund i skydd av taket och kände den bitterljuva doften av sommarregn. Hösten var nära, kanske markerade ovädret att sommaren var slut. Vi satte oss i sofforna och läste dagens tidningar. Jag pratade med honom som om allt var som vanligt, som om vi egentligen satt hemma vid köksbordet en lördagsmorgon och lyssnade på P3 och åt nykokta ägg. Berättade att jag kanske skulle hjälpa till att administrera Filmgalan i vinter, men att jag var ganska less på Filmhuset. Långsamt skrev han i blocket: då ska du ha jävligt bra betalt! Vi talade om framtiden, som om den var verklig. Jag stannade inte länge. Läkaren kom för att suga ut slem ur tracken i pappas hals. Det ljudet klarade jag inte av. Det var ljudet av tumören, att den fanns kvar, att den inte hade gett upp. Ljudet som gjorde klart för mig att han nog aldrig skulle bli frisk igen.

Man tog ut honom i rullstol för att han skulle få uppleva det fina sommarvädret. Jag drog ställningen med dropp över marken och var överdrivet noggrann med att slangarna inte skulle slitas ut eller på något sätt göra honom påmind om den onaturliga situation han, och vi, befann sig i. Mamma gick bredvid med sin Josef Frankblommiga tygväska som hon haft i alla år, som var en närmast kroppslig del av henne. Sköterskorna hade bytt rockar för att inte dra in pollen och smuts i salarna. Pappa var tyst. Sedan operationen två månader tidigare hade han inte yttrat en minsta stavelse, stämbanden var skadade och skulle aldrig fungera igen. Det var vår då hittills största sorg. Definitivt hans. Att förlora förmågan att tala var förödmjukande, ett avkall på identiteten, det var en själslig amputation. Spiralblocken täcktes av en för mig och mamma oläslig handstil, pappas tidigare så karaktäristiska och estetiska bokstäver var nu spretiga och klumpiga, som ett barns. Den här dagen var het, himlen klarblå, vacker. Gården lummig med buskar och träd, klätterväxter, rosor... Pappa i sjukhusets vita skjorta och med en gul filt över benen. Jag förbannade himlen att den inte grät som vi grät. Förbannade rosornas djupröda färg... Jag ville inte att denna vackra dag skulle påminna min far om vad han var på väg att lämna. I samma stund rasslade det i trädkronan och en ekorrunge hoppade fram på de yttersta grenarna. Vi tittade på den, kommenterade hur söt den var, kanske skrattade vi. Och jag tänkte, och hoppades, att mannen i rullstolen skulle registrera dessa fantastiska ting, ta dem till sig och sedan avsäga sig dem, på det sätt man konfronterar ett spöke.

Mitt italienska namn är Vera Montecigno. Skriver F. Mitt ryska brukar vanligen bli O-k-s-a-n-a. Jag minns en fest när Boris fyllde år och vi samlades i hans etta med spetsgardiner... Han kallade mig Oksana och sa att jag hade en fjäril runt halsen. Senare förstod jag att "fluga" har samma namn som fjäril i ryska språket. Babotchka. Det var på samma fest som jag råkade ut för en pisamhet på balkongen. Jag och en galet vacker ryska med långt rött hår och fräknar stod och rökte och försökte hitta ett sätt att kommunicera på, utifrån mina begränsade språkkunskaper. Jag trasslade in mig i syntaxen när jag ville fråga om jag kunde få fotografera henne, missuppfattningen var total och hon sträckte fram fingret med vigselringen och upprepade: u menja rebjonok! Jag har barn! Hon tog min förfrågan som förförelseteknik. Nu, tre år senare, sitter jag i en oversizad stickad tröja från åttiotalet (inte spandextights denna gång) och granen är klädd. För några dagar sen fick jag ett sms av mamma där det stod: Psykbryt. Tvättmaskinen har gått sönder. Jag minns en jul då ugnen gick sönder och mamma fick raseriutbrott och stack iväg. Det kommer inte hända i år, men jag känner av stressvibbarna. Sasja kom hit med en bukett liljor och vi fikade en stund. Trevligt. Imorgon åker han hem till Ryssland där det också saknas en pappa vid bordet.

"Om du har svårt att föreställa dig hur dina könsorgan ser ut, kan du tänka dig dem som välkända föremål. Föreställ dig din vagina som papprullen inuti en toalettpappersrulle men med sidorna hoptryckta. In i den i rät vinkel sticker ett päron ner i ungefär en tredjedel av vaginas djup. Det är cervix. Resten av päronet är uterus. Från var sida av päronet utgår ett par korta bitar telefonsladd (äggledarna), som slutar vid var sin oskalad mandel (äggstockarna)." (Våra kroppar våra jag, 1975)