sannusjka

Jag har en Securitasvakt på jobbet som utbildar sig till präst. Det var han som lät mig fundera kring uttrycket känslomässig förblödning. Han är industrisynthare, gillar engelsk humor och politiska diskussioner samt  våld. Jag har fått prova hans kniv-resistenta handskar som har något speciellt foder en kniv inte kan tränga igenom. Det är som att han bara går och väntar på att någon ska attackera honom på gatan, så att de där handskarna får en funktion utöver att bara värma händerna. Han har visat mig hur en ficklampa kan användas som tillhygge + Nitzer Ebb på YouTube.

En dag med tema döden. Såg reprisen av Sally Mann-dokumentären som bland annat handlar om hennes arbete med en utställning om döden. Hennes man har en obotlig muskelsjukdom. Sally fotograferar ruttnande människor och kroppsdelar från deras döda hund. Jag fascineras av henne och det liv hon lever med sin vackra man Larry på en fantastisk gård... deras vackra barn och Sallys ateljé och hennes sätt att se på fotografi och konst. Jag känner en längtan efter att ha en familj. Min egen känns så tunn och skör. Jag längtar efter att ha människor nära mig. Att varje kväll somna med en man som jag varit gift med i trettio år och fortfarande älskar och åtrår. Att vara vuxen och tillfreds med sitt arbete och sitt hem, sin vardag. Döden är fortfarande tabu. Sallys utställning blev till en början refuserad och det var rörande att se hennes besvikelse, det djupt mänskliga i att känna sig otillräcklig, att tvivla på sin förmåga.

Jag tog en lång promenad i snön, batterierna i min mp3-spelare tog slut mitt i låten The Beach Party med Hot Chip. Handlade mat och kom tillbaka hem, gjorde lyxkaffe och tittade på reprisen av Världens modernaste land som jag tycker är så jävla bra. Jag skulle vilja träffa en man som Fredrik Lindström. Avsnittet handlade om religion, hälsa och döden. I Ryssland talades det jämt och ständigt om att svenskarna har högst antal självmord i världen, att vi har välstånd och är jämlika men att vi inte är lyckliga, att vi lider av prestationsångest och inte kan få orgasm. Tydligen ligger vi snarare på 14-15:e plats i statistiken och denna föreställning är nog lika mycket en myt som den svenska synden. Det stämmer att döden är på alla sätt tabubelagd i Sverige. Den är institutionerad. 40% har aldrig sett en död människa, enligt någon undersökning. Vi skickar sms till de anhöriga för att inte störa. Efter några veckor slutar samtal, besök och blommor att komma, när det är då sorgearbetet börjar och man behöver medmänniskor som mest. Samhället ordnar krisgrupper för att hantera chocken, medan den långsiktiga sorgen är något man hanterar själv. Eller så vänder man sig till kyrkan, som idag kanske sysslar med något som de i programmet kallade utryckningsreligion. Jag önskar att jag hade grannar som jag visste namnet på, och en stor familj med många närvarande syskon. Jag önskar att jag hade en egen familj, kanske till och med en hund. Men mitt sätt att hantera sorgen motsäger allt detta. Jag drar mig undan periodvis och trivs än så länge bra med det. Jag har ärvt mycket av pappa, framförallt detta Tjuren Ferdinand-beteende. Men när jag känner självömkan komma, då är det dags att komma ur sitt skal. Jag har vant mig av med bekräftelse och kärlek från killar, vilket lämnat mig ganska tom på känslor, jag skulle göra allt för att få känna igen... upphetsning, förälskelse.... Jag är en av de procent som sett en död människa och stoppat hans påse med aska i jorden. En av de procent som anstränger sig för att kunna tänka på något annat än människans existens, som önskar att hon kunde lägga energi på sådant som alla andra verkar koncentrera sig på: fest, kläder och sex.

Det är så lätt att bli kär i nån på bussen. Snabba ögonkast och fjärilar i magen som får en att glömma att allt runt omkring är piss; den tidiga morgonen, det snöblandade regnet, trängseln. Sedan går den personen av och man sitter kvar i drömmen om honom; placebokänslor av hud mot hud.

I natt stod jag i stroboskopen på ett dansgolv någonstans. Det hade lika gärna kunnat vara Moskva. Krossat glas under skorna och utspilld öl längs armen. Anna firade födelsedag och vi hade inlett kvällen hos henne. Jag i fortsatt tillstånd av någon slags feberdimma. Och fortfarande i tillstånd av Tourettes. Det är så här: jag har en fetisch för ärr. Men det är inte smidigt att säga ”du har ärr” till en ung kille i svarta Cheap Monday-jeans med ena armen modellerad av ärr från säkert flera år av skärande. Det är som att säga ”du har finnar” till någon som har det. Jaha, kan man svara. Situationen blev genant och jag ville slå huvudet i väggen. Sedan fick jag aldrig tillfälle att säga ”förlåt att jag anmärkte på dina ärr”. Istället halkade jag omkring i strumplästen på Annas dansgolv, till Saint Etienne och This Is The Rythm Of The Night och tänkte på hur det var att gå på högstadiet och se på när ens vänner skar sig i armarna. Många gjorde det som ett steg i livsstilen som svartrockare, det hörde liksom till att vara cutter. P och M brukade sitta uppe i skogen bakom lekparken och karva med något vasst föremål. Jag skar mig aldrig. Jag var den tysta och iakttagande, den lätt neurotiska tjejen med bra betyg från medelklassfamilj. Svart kajal eller inte svart kajal, det var den stora frågan. Med tiden rann de svarta attributen av, precis som en pubertal fas bör göra. Men självklart bär jag (osynliga) ärr från den tiden. Blåmärken som gör sig påminda. Jag stod i stroboskopen och kände: det skönaste är ändå att åka hem själv. Äta cocosbollar, sova naken och bara vara.