sannusjka

Jag känner förkylningen tränga fram. Smärtor i axlarna och nacken. Jag har kommit till den punkt då jag behöver någon som masserar mig med orden "allt kommer bli bra igen". Istället för denna vardagsrealism som mitt liv tycks präglas av: spotta i näven och gå vidare. Nu behöver jag en snäll och mjuk människa som kan ligga bredvid mig på kudden och låta mig vara en ledsen martyr. Alla frågar de efterlevande om de behöver något... ja, jag behöver massage, hudkontakt. Åtminstone till det känns bättre igen. Överväger att ringa psykjouren, men tvivlar på att de ställer upp på sådant. Jag har i alla fall lyckats ringa CSN, men nu måste jag skriva ett förödmjukande brev om varför jag inte kan fullfölja mina studier. Det var en fantastisk måne på himlen när jag gick från Sofia. Varför kan jag inte uppskatta en sån sak, utan konstant vara inne i mitt eget huvud? Jag är som den där jobbiga Jenny i L Word. Identitetskris? Ja. Känner jag mig patetisk? Ja. Vad ska jag göra? Ingen aning.