sannusjka

Jag blir en tidsresenär varje gång jag besöker radhuset där jag växte upp. Eftersom jag, under omständigheterna, gör det ganska ofta numera kan jag känna hur jag befinner mig i mitt förflutna. Och kanske är det det mest skrämmande, vad gäller min fars död. Redan på vägen från tunnelbanan känner jag det komma. Det är mycket som har förändrats - parkeringen håller på att bli bostäder och de stora buskagen längs spåret är nerklippta. Jag känner närvaron av det förflutna redan där, dvs närvaron av pappa. Och i snöstorm känner jag det även mer, som ett knytnävsslag. Varje gång jag närmar mig förbjudna tankar tvingar jag dem ifrån mig. Jag föredrar strutsterapin; att stoppa huvudet i sanden och bara se framåt. Då gör det mindre ont, än att konfronteras med alla minnen som sitter i väggarna här hemma. Jag tittar inte i fotoalbum, men jag provar gamla kläder och läser tidningen POP och Bibel. Lyssnar på Depeche Mode och luktar på mammas parfymer som har stått på samma plats i säkert tio år. Försöker se tiden som cirkulär, att nutid, dåtid och framtid existerar parallellt - precis som Erlend Loe eftersträvar i Naiv.Super. Imorse läste jag Susan Sontags dagboksanteckningar i DN. Jag vet att pappa har arbetat med henne i New York. Förstår ni känslan att vilja ringa sin far och fråga någonting, och sedan inse att man aldrig mer i livet kommer kunna fråga honom om en endaste sak? Det tomrummet är förödande. Jag ville fråga honom om hur det var att filma med Susan Sontag, hur hon var som människa, om han lärde sig någonting av henne och tvärtom. Hon dog också i cancer. Hon skriver: "Min önskan att skriva är förbunden med min homosexualitet. Jag behöver identiteten som vapen, för att möta det vapen som samhället riktar mot mig…Så det gör ont att älska. Det är som att lämna bort sig för att bli flådd i vetskapen att den andra när som helst kan ge sig av med ens hud." Jag började gråta på jobbet när jag förstod att han aldrig mer kommer att besvara mina frågor.