sannusjka

En dag med tema döden. Såg reprisen av Sally Mann-dokumentären som bland annat handlar om hennes arbete med en utställning om döden. Hennes man har en obotlig muskelsjukdom. Sally fotograferar ruttnande människor och kroppsdelar från deras döda hund. Jag fascineras av henne och det liv hon lever med sin vackra man Larry på en fantastisk gård... deras vackra barn och Sallys ateljé och hennes sätt att se på fotografi och konst. Jag känner en längtan efter att ha en familj. Min egen känns så tunn och skör. Jag längtar efter att ha människor nära mig. Att varje kväll somna med en man som jag varit gift med i trettio år och fortfarande älskar och åtrår. Att vara vuxen och tillfreds med sitt arbete och sitt hem, sin vardag. Döden är fortfarande tabu. Sallys utställning blev till en början refuserad och det var rörande att se hennes besvikelse, det djupt mänskliga i att känna sig otillräcklig, att tvivla på sin förmåga.

Jag tog en lång promenad i snön, batterierna i min mp3-spelare tog slut mitt i låten The Beach Party med Hot Chip. Handlade mat och kom tillbaka hem, gjorde lyxkaffe och tittade på reprisen av Världens modernaste land som jag tycker är så jävla bra. Jag skulle vilja träffa en man som Fredrik Lindström. Avsnittet handlade om religion, hälsa och döden. I Ryssland talades det jämt och ständigt om att svenskarna har högst antal självmord i världen, att vi har välstånd och är jämlika men att vi inte är lyckliga, att vi lider av prestationsångest och inte kan få orgasm. Tydligen ligger vi snarare på 14-15:e plats i statistiken och denna föreställning är nog lika mycket en myt som den svenska synden. Det stämmer att döden är på alla sätt tabubelagd i Sverige. Den är institutionerad. 40% har aldrig sett en död människa, enligt någon undersökning. Vi skickar sms till de anhöriga för att inte störa. Efter några veckor slutar samtal, besök och blommor att komma, när det är då sorgearbetet börjar och man behöver medmänniskor som mest. Samhället ordnar krisgrupper för att hantera chocken, medan den långsiktiga sorgen är något man hanterar själv. Eller så vänder man sig till kyrkan, som idag kanske sysslar med något som de i programmet kallade utryckningsreligion. Jag önskar att jag hade grannar som jag visste namnet på, och en stor familj med många närvarande syskon. Jag önskar att jag hade en egen familj, kanske till och med en hund. Men mitt sätt att hantera sorgen motsäger allt detta. Jag drar mig undan periodvis och trivs än så länge bra med det. Jag har ärvt mycket av pappa, framförallt detta Tjuren Ferdinand-beteende. Men när jag känner självömkan komma, då är det dags att komma ur sitt skal. Jag har vant mig av med bekräftelse och kärlek från killar, vilket lämnat mig ganska tom på känslor, jag skulle göra allt för att få känna igen... upphetsning, förälskelse.... Jag är en av de procent som sett en död människa och stoppat hans påse med aska i jorden. En av de procent som anstränger sig för att kunna tänka på något annat än människans existens, som önskar att hon kunde lägga energi på sådant som alla andra verkar koncentrera sig på: fest, kläder och sex.