sannusjka

Jag och Julia fikade på tehuset i Gamla Stan. Jag hade tagit mig dit med paraply och ett mot bröstet pockande vemod som hotade med gråt. Det lättades av att prata med Julia i den harmoniska miljön, milda marmelader mot ugnsvarmt bröd och grönt, mjukt te från Indien. Igår hade jag och Sofia bläddrat igenom mina gamla fotoalbum, bilder av mig som tonåring: de stirrade hotfullt på mig och jag vill inte påminnas om dem igen. Både jag och Julia har förändrats i våra utseenden sedan dess. Vi har tydligare drag och smidigare kroppar. Julia har alltid varit självständig och, för mig, stark. När jag träffar henne på tu man hand känner jag mig lugn och trygg, som i vetskapen att hon skulle ta emot mig om jag föll. Och som jag vill falla! Jag vill lämna min duktighet, min ansvarshet, min nuförtiden olidliga präktighet.

Vemodet återvände på resan hem. Rastlös pillade jag med min mp3-spelare och kände blickar som trängde från alla håll. Jag skymtade mitt honungsgula hår i fönstret, och ansiktet som plötsligt känns helt främmande; liksom svullet och otydligt. Hemma drog jag av mig alla kläder och kröp ner under täcket, läste klart en av böckerna på min lista. Jag somnade och vaknade i bättre sinnesstämning. Nu kokar riset på spisen...