sannusjka

Jag åt lunch med min dagisbästis och vi pratade om våra respektive föräldrars bortgång. Det är alltid något speciellt att få tala med de som varit med om samma sak; samförståndet och den fokuserade blicken. Efteråt känner man sig tom, men samtidigt laddad med kraft. Jag sörjer att mina barn inte kommer få den där kloka norrländska märkliga mannen som morfar. Och jag sörjer att han inte fick uppleva glädjen med barnbarn. (Och nu måste jag ta en snus för att inte börja gråta på jobbet.)