tillbaka
Mamma fick en ansiktsolja från Dr. Hauschka och jag fick marmelad, honung och badsalt från Öland. Vi åt sushi, bakade muffins och tittade på filmen En sång för Martin som fick magen att knytas samman som ett russin; dels för att Sven Wollter är lik min far i sjuksäng och för att det är en otroligt sorglig historia. Jag läser nu romanen som filmen bygger på: Boken om E av Ulla Isaksson.
Det är vemodigt att komma hem. En vecka i Berlin är inte nog, jag vill tillbringa ett helt liv där. Om jag mådde bra bara för att jag var på semester spelar ingen roll, jag vill genast tillbaka för att må så igen. Kände mig fri, och i Stockholm känner jag mig fastkedjad.
Drömmarna om pappa blir allt starkare: nu kan jag se hans ansikte klart och tydligt och även känna hans pappalukt. Bilden av honom börjar bli mänsklig och närgången, vilket fördjupar sorgen. Sista natten i Berlin såg jag honom så intensivt att jag kunde prata med honom.
Stockholm känns kallt. Lägenheten trång. Att komma hem är ingen schlager.