sannusjka

Jag är imponerad av att jag lyckats skriva en notis på exakt 700 tecken. Det är nästan omänskligt bra. Ibland är det så svårt att skriva, det blir klumpigt och hackigt, inget flyt.

Jag tänker på ett avsnitt i Dubravkas bok Den ovillkorliga kapitulationens museum. Hon skriver att det är enklare att använda ett annat språk än modersmålet när det kommer till tunga samtalsämnen, att orden inte känns lika tafatta och banala. Samma sak med svärord. Att svära på ryska väger alltid tyngre än att be någon dra åt helvete på svenska. Och döden... gör sig bäst på engelska.