sannusjka

Jag möter ögon i tunnelbanan som registrerar mitt läckage. Om ni har läst Joanna Rubin Drangers serieböcker vet ni vad jag menar. Det finns dagar då man läcker... det kan vara ett moln av dålig självkänsla, olycklig förälskelse, eller i mitt fall: sorgen och saknaden. Joan Didion nämner också i sin bok att en förlust syns i ögonen, att de är spöklika och döljer sig bakom ett filter.

På bokmässan tänkte jag inte på min far. Möjligen att jag nämnde honom för någon i samband med frågor om vad jag har för framtidsplaner. Jag lämnade dock inga existensiella frågor hängandes i luften. Inga svarta moln. Endast röda rosor till dem som förtjänade beröm. Det fanns en person i lokalen: Johan Hakelius. Han publicerade en krönika i Aftonbladet när min far var som sjukast. Mamma skrev ner en mening från den krönikan på en post-it. Lappen sitter kvar i hennes kök som en påminnelse om hur det kändes i närvaron av döden: Jag befinner mig i en existensiell centrifug. Det tänkte jag på när jag såg Johan Hakelius skåla friskt i vin. Men jag sa ingenting, för jag ville inte läcka.

Jag diskuterade Martina Lowdens bok med två personer som inte gillar den. Jag förstår deras invändningar. Men för mig är boken ett kärleksbevis till språket. Det är ingen roman. Det är en orgie, en existensiell centrifug. Jag tar fram den när jag behöver påminnas om den kärleken. Ja, den är pretentiös, full av högmod, den komplicerar, förblindar. Jag behöver den sortens sugande kraft, trots att jag är ett fan av less is more.

I går samlades vi hos Emma. Vi har startat en studiecirkel och ska träffas en gång i månaden för att prata bild och text. Om allt som inspirerar och skrämmer, all skit och allt vackert. Hur man bemöter en snål och sur redaktör. Slippa vara ensamma i den skiten.

Mina fantasier är så starka att jag om natten omfamnar en fantomkropp.