sannusjka

Jag har slutat att uppmuntra iraniern till samtal när jag jobbar. Följden är att han ser kränkt ut och går därifrån med svansen mellan benen. Igår föll jag dock i en av hans fällor: jag råkade nämna att jag frilansar som skribent (som svar på hans fråga om jag har ett liv utanför Filmhusets betongfasad), och nu vill han att vi ska utbyta erfarenheter. Jag ska läsa hans barnböcker och han texterna om mina obskyra möten med konstnärlig underjord i Ryssland. Förhoppningsvis rinner detta projekt ut i sanden, eftersom jag inte kommer jobba på mer än en vecka utan istället mingla med liknande personligheter på Göteborgs bokmässa.

Många märkliga karaktärer dras till mig när jag är i tjänst. En av dem, den rara killen som har konverterat till islam, stod en dag i foajén och väntade på mig. Vi känner inte varandra, men har gått i samma skola en gång i tiden. Träffade honom på tunnelbanan för något år sedan när han samlade pantburkar. Nu frågade han om jag har pojkvän, varpå jag kastar tillbaka frågan med ett varför undrar du det? och han: Det är en kompis som undrar.... Sedan gav han mig en flyer med information om islamiska föreningar i Stockholm.

Naturmedlet Rosenrot fungerar som ett slags uppåttjack för mig. Efter kl 18 börjar jag prata som Kalle Anka. Diskuterade rysk film med en besökare på Cinemateket igår och kände hur min röst eskalerade, skenade iväg.... Jag tryckte till och med upp Återkomsten i ansiktet på honom.