nästa som rör mig är död

Jag undrar om min brist på minnen från barndomen är en försvarsmekanism. Innan jag ska sova ser jag tusen bilder av pappa fladdra framför ögonen, men han är alltid ung, för ung. Som om två tjugosexåringar möts i skilda världar.

Förstår ni att jag fortfarande inte förstår att detta har hänt. Kroppen filtrerar, censurerar. Klipper bort, lägger till.

Jag slukar böcker. Just nu Nästa som rör mig av Bodil Malmsten. 1996 köpte jag den och min namnteckning på första sidan är barnslig, S:en ser ut som dollartecken. Läser den på kvällen och känner mig genast som femton igen. Böckerna är min tidsmaskin, min länk. Känner känslorna som fanns då, hur starkt påverkad jag blev av just denna bok. Den handlar om ett närmast sjukligt utanförskap som jag för tillfället kan identifiera mig med, mycket mer nu än som tonårspretto. Utanförskapet som föds ur ett trauma. Någon som dör. Man tappar tillit, livsglädje, moral, etik, allt. Huvudpersonen, en före detta modell, stjäl plånböcker från rika damer i Paris, kastar deras kreditkort i Seine. Hon avskyr konst, hela begreppet. För henne är konst att gå upp varje morgon, klä på sig. Äta sin frukost, bege sig ut. Diska sin disk. Hon är helt och hållet alienerad.

Nu tänkte jag ta en snus, men det satt redan en inne.
Jag arbetar i det gigantiska förrådet, med runda fönster i taket. Det är jag, tusentals VHS-kassetter och en massa bråte. Här och var kan jag hitta pappas karaktäristiska handstil på mappar och pärmar. Då mår jag illa, för det är så verkligt, rakt i ansiktet.
I går visades
Det sista äventyret av Janne Halldoff på Cinemateket. Många vänner till familjen. Regissören och skådespelarna på plats. Jag hade inte sett den förut. Oerhört lång var den. Och Jimmy är så oerhört osympatisk och Helfrid underbar. Spelar sexton, ser ut som elva. Brådmogen på alla sätt och vis. Jimmy är en slusk och ett psyko.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback