sannusjka

Jag var hemma hos mamma igår, lätt skakig efter natten. Vi har kommit ifrån varandra lite, vilket jag förmodar är sunt. Jag satt på övervåningen, vid det bord där pappa alltid satt och jobbade, där nu absolut ingen sitter längre. Skrev på boken och sneglade på nyheterna då det rapporterades att 42-åringen erkänt mordet på Engla. Det var satan så smärtsamt, jag började nästan grina av polischefens darriga underläpp när reportern frågade hur det kändes. Mamma gick i taket och svor över det manliga släktet, tog sig för bröstet som om hon var i fasen av en hjärtattack - förstår du nu! hur det kändes som mamma varje gång du rände ute ensam på nätterna! Hörde henne senare tala med min mormor på telefon och redogjorde för hur det var med mig, att A är i Tokyo osv. Mormor har alltid varit insatt i mina relationer, antagligen hoppfull att jag ska föra familjen vidare eftersom ingen av mina syskon har eller kommer få barn -
Att A är borta får mig att tänka på det tomrum mamma måste känna efter pappa. Herregud. Samtidigt är jag tacksam för den andningspaus hans frånvaro ger mig. Trivs bra med att lägga energi på boken, på många sätt samma passion.