sannusjka

Jag såg Fjärilen i glaskupan igår eftersom den har kommit ut på DVD. Som väntat tyckte jag mycket om den. Särskilt bildspråket; den subjektiva kameran och det ibland låsta och suddiga perspektivet. Hans inre röst som kursiveras i undertexten. Den vackra utsikten från terassen, tillbakablickarna, musiken, Max von Sydow som far. Kanske berörde det visuella mest, jag var aningen okoncentrerad och grät för mycket till Vid himlens utkant att jag kunde ta in den här sortens sorgligheter. Fascinerades till exempel av de pulvriserade, rosa bergen i slutscenen med eftertexterna...