sannusjka

Jag stör mig på Johan Kindes roman. Eller - jag stör mig på de platta karaktärerna och språket (hej språkfascist). Kanske får det mer flyt senare i boken, jag har knappt kommit halvvägs på grund av tristess. Jag - som hade pandasminkning i tonåren och älskade goth och new wave och hängde runt på synthklubb! Tjejerna är än så länge bara stjärt och bröst, ett snabbt skjut och sprut på toaletten. Killarna är en bunt omogna tonåringar som försöker leka vuxna med rosévin och längtan efter Dallas (Pamelas pattar) och dekadens. I hear you. Men det måste finnas ett djup, annars riskerar handlingen att bli en romantisering av författarens egen uppväxt och Någon sorts extas kan lätt avfärdas som en fyrtioårskris.