sannusjka

Det slår mig hur intensivt jag upplever de sällsynta vårdagarna, varje år samma sak: ljuset får det att kännas som man ser världen för alldeles första gången. Allt är naket, oskyddat. Solen skiner in genom det stora glastaket i personalrestaurangen. Man blundar och minns. Gatorna som är fria från väta. Går ut i vita gymnastikskor och vinden ligger mjuk mot ansiktet. Vårkänslorna drar mig tillbaka till Ryssland. Det är något med lukterna, eller... Jag vet inte. Men känslan... efter en hård vinter vaknar världen plötsligt till. Därför skulle jag aldrig kunna bo i ett land utan årstider, utan motsatsförhållandet, uppvaknandet.