sannusjka

I går var jag och A på Sture och såg Control. Jag är svag för den här sortens bitterljuva diskbänksrealism, jämna plågor och passionerade drömmar om att ta sig annorstädes. Dessutom har Joy Division sitt alldeles speciella affektionsvärde för mig. Ian Curtis är min favorita dysterkvist, mycket med anledning av att min första pojkvän, Love, är slående lik honom och var den som introducerade mig till Joy Division. Filmen var två timmar gåshud, från tårna uppåt. Den tryckte på alla ömma punkter, små elchocker i hjärtats kamrar. Men det finns en problematik. Johan Wirfält beskriver det bra i sin blogg. Deborah Curtis beskrivs som en sorgligt självuppoffrande figur och man kommer henne aldrig nära, istället får avståndet en föraktfull effekt - varför lämnar han henne inte?! Deborah blir i mina ögon en mardröm, en öm tå, en önskan att själv aldrig hamna i samma sits, att vara skuggan i en relation, den omvårdande, självutplånande. (Bakom varje mäktig man står en Deborah Curtis?) Älskarinnan Annik porträtteras inte heller särskilt intimt, även hon är ett offer i denna såpa. Nej, Ian Curtis är solen i detta planetsystem och han blir, som Johan skriver, helt bäng. I Control skildras han med ömhet, det är omöjligt att inte själv bli förälskad i honom. Jag kommer inte att kunna lämna den här filmen på länge. I kväll fortsätter temat i SVT2, med filmen 24 Hour Party People.