sannusjka

I söndags, när jag tagit min promenad till Skogskyrkogården, satt jag på utomhusfiket och skrev en riktigt dålig passage om A, till boken. Läste raderna med rynkad panna och tvingades delete, delete, delete. För hur skriver man om sitt kärleksliv utan att det blir banalt/koketterande/genant? (En japansk turist tog en bild av mig med sitt teleobjektiv när jag deletade.) Och finns det något värre än poeter som i ambitionen att skildra sex liknar kroppen och dess delar vid... flora och fauna? Jag vet inte, sjögräs, fossiler, bergknallar? Själv låter jag som en bibliotekarie som plötsligt upptäckt den manliga kroppen. Skrev någonting om hans ådror, rörelsen med ögonbrynen. Hur det var då, i början. Som en voyeur, alltid.

Och idag blev jag ögon-(ursäkta uttrycket)-knullad av en kamouflageklädd militär, förmodligen nyss hemkommen från något avlägset krig. Jag och Anna hade sprungit genom regnet och hamnade framför honom på tåget. Travis Bickle alternativt Patrick Bateman (you get the picture). Hans iskalla ögon och nedlåtande uppsyn fick mig att må illa. Och jag kunde inte väja från hans blick. Möjligen flyttat på mig, men valde att ignorera.