sannusjka

Ute med killkompis som jag känt i evigheter. Han säger: du är one of the boys, berättar om kuk, fitta, fitta, kuk. Jag frågar: Kärleken, då?? Kärleken?

Får svaret:

Det finns ingen kärlek.

Stenhjärtan, prozac-hjärtan.

Går hem. Går och går och går: asfalt, krossat glas, råttor, överkörd ekorre.

Lyssnar på hey lover och jävlar, kärleken finns!

Men inte här.

Helgen med systrarna var intensiv. Det finns så mycket att skriva, men jag måste hitta ett sätt att förklara omständigheterna och jag måste själv förstå what's going on. Jag satt tyst hela vägen till Pt. Reyes från Petaluma, David försökte konversera men jag viftade avvärjande med handen. Och nu - tillbaka i Los Angeles, hos David's son Michael, gorgeous precis som sin far, bländande snygg. Han jobbar som grafisk designer och fotograf, gör affischer för tv-serier som Weeds och omslag för Rolling Stone. Huset är så neat och dyrt att jag känner mig som den smutsiga kusinen från landet. Med fingret drar han fram bilder i sin iphone, bilder på happy family in the 60's. Sista natten i USA... Sista. Sista. Sista natten!

I had a trip to 1988 and now I'm back in 2008.
Clea's sovrum: sidenöverkast, heltäckningsmatta, posters, stationär dator med telefonmodem, kassettbandspelare, tjock-tv, hårspray, tavlor med solnedgångsmotiv. Jag får sova i hennes säng ('too small for tall guys, but nowadays I only date the short ones') och jag tittar på skräp-tv - vita leenden och piffigt hår, försäljning av diverse gadgets: träningsmaskiner, hushållsapparater, sexleksaker. Datorskärmen blir randig om tv:n är på samtidigt. Clea delar ett hus i södra Petaluma med en 50-årig alkoholist som heter Jeff. Jeff tar sin första ölrunda vid 8:00 och åker sedan till Inverness för att arbeta inom fastighetsbranschen.

Fredag kväll: sushi-middag med systrarna och Gabrielle's kille Dave. Jag äter kopiösa mängder sushi eftersom jag missuppfattar hur man anger antalet bitar. Vi tar en barrunda och Clea blir full på Martini's. Hon pratar om vår far. 'I did not cry at all. I was sad intellectually, but not emotionally. I do miss having a father.' Och hennes turkosblå ögonskugga fuktas när hon frågar om cancern, hur hans kropp såg ut. 'Like a dying bird' svarar jag. Hon drar i mig med sina aprikosrosa acrylic-naglar, pratar oavbrutet, hyperactive. Gabrielle och Dave smeker varandra i ett hörn, kallar varandra babe, honey, darling. Vi går till en klubb, Clea nyper mig i rumpan och ber bartendern att fotografera oss tillsammans. 'Mostly I go out on happy-hour, not meatmarket-hour.' Hon håller handen framför sig som om hon studerade en imaginär förlovningsring och säger: 'My whole life I wanted to get married. But I rather be alone than with some bad ass.' Jag är trött och följer med kärleksparet hem. Clea går vidare och glömmer var hon parkerade sin bil.

Hos Gabrielle sover jag i kattrummet. Dave kör mig till en drug store för att tjacka antihistaminer. Hans mobilsignal har Final Countdown som melodi och han svarar 'neat' till allt jag säger. Rummet luktar kattkiss, men sängen är bekväm och jag tycker om att känna på Gabrielles kläder i garderoben. Jag hör dem bråka genom springan i dörren. Huset ser kallt ut i mörkret - deras enorma platt-tv, glasborden och den spräckliga soffan. Poolen därute och Dave's alla heavy metal-cd:s, elgitarrerna. Hon kommer in. Gabrielle: mager, smala axlar, ansträngt ansikte. På bröstet - små guldstenar formar ordet DIVA... 'Sorry for have to look at my aging body' säger hon när hon klär av sig framför mig och klipper av små trådar från sina trosor. Sedan måste hon sänka rösten och viska i mitt öra: 'He's beeing a dick, but that's just because he loves me. Being in a relationship can get me so tired.'

Lördag: Russian River. Tvillingarna drar i skinnet på benen, som hudens geologer visar de mig pigmentfläckar, förändringar orsakade av ålder. Vi simmar i det mörkgröna vattnet. Bio med Clea, dålig superhero-action (Hancock).

Söndag: Sonoma Valley. Vinprovning i de olika vindistrikten. Jag blir full av bubblorna och den heta solen. Längtar tillbaka till Pt. Reyes, till lugnet och tystnaden. Dave headbangar med sitt fluffiga hår till Scorpions i bilen. Middag hos Nancie, min fars första fru. Hon visar bilder av honom som ung, poserandes vid klipporna på Öland. 'He was so sexy!' säger Nancie och hennes man Larry grymtar lite bredvid. Larry 'skämtar' och kallar Clea fet, retar henne för att hon fortfarande är ogift. Alla skrattar, men jag lägger en hand på hennes lår. Dagen avslutas på Gabrielles massagebord, hon smörjer in hela min kropp i eukalyptus, knådar min nacke, min ryggrad, min stjärt. Sedan kommer David och hämtar mig. Det är hans födelsedag och vi äter tysta en glass på 7 eleven, tillbaka i 2008.

Staden. De kallar den så, "The City". Branta backar, vadmusklerna får jobba. Bodde hos Jesse, Carla och deras dotter Lucinda. Hon konstnär, han musiker. Stor lägenhet med en hacienda, klätterväxter och enorma pioner. Rosa badkar med lejontassar. Lucinda visar mig sitt rum, hon är sju år, a sweetheart, smart, ljuvlig att umgås med. Lunch i parken, pittbull välter ut vår raspberry soda. Besök på Ferlinghetti's bookshop City Lights. Köpte böcker för 70 dollar. Yr av upphetsning. Avlägsnade mig från gruppen, satt länge på ett av alla caféer, åt en banan, räknade homeless junkies som passerade fönstret. Middag med familjen, chinesee take away, började nästan gråta av den kärleksfulla atmosfären, ville krypa upp hos den, värma mig, stanna. Lucinda magsjuk av maten, kräks hela natten. Jag ligger bredvid David på en madrass, kan inte sova. Morning after: Frida Kahlo på MoMa. Vintage shopping på Haight, Ashbury. Kaffe med Liza.
Liza's grandmother bor i Malaysia. Hon sparade sin dotters hår, gjorde en knut av det och fäste den i sitt eget. Hon ådrades, håret blev grått, men knuten förblev svart.
Tillbaka i Point Reyes... luften kyligare nu när dimman kommit in.

Och idag - när vi promenerade i Bear Valley, ett vackert massivt skogsområde - såg vi en lokatt (!). De är extremt sällsynta och för mig var det speciellt eftersom jag som barn hade ett lokattsgosedjur istället för en nalle. Bergen, tallarna, red oak, poison ivy, lukten av cypress och eukalyptusträd... Jag älskar den här sortens natur. David visade mig trädet där han gifte sig med en av alla hans kvinnor och the earthquake trail (och hela tiden tänkte jag på Alice), vi köpte tuna sandwitches och åt dem högt upp i bergen, sedan badade jag i Stilla havet. Det var iskallt, vågorna meterhöga, sanden brännhet - på vägen hem simmade jag i det ljumma vattnet i viken och guppade lycklig på den saltiga ytan, tänkte: aldrig mer Sverige.

Och kvällen - när huden blossar av solen och vi äter middag och hjortmamman med sin unge kikar fram ur en buske kommer stockholmsstressen tillbaka, min nacke strejkar och jag ligger ynklig på terapisoffan och David urges me to make a change, att lämna things behind och satsa på att skriva, what the hell, bo i en trailer somewhere? Och jag tänker på livet hemma, olika kedjor som fäster mig, tristessen och väntan på förändring. Hur ska jag kunna fortsätta leva så när jag nu får smaka på... i don't know, the time of my life?

(OBS! Djuren på bilden har inget med verkligheten att göra.)

I dag har jag sett en hummingbird. Den flög upp till altanen, stannade till alldeles framför mitt ansikte och fladdrade i luften med sin grönskimrande lilla fågelkropp. Wow. Jag har bränt mig i solen. Vi åt ostron nere vid havet (ägaren är en vän till David) och promenerade länge, hittade ett fågelbo (hök?) och såg flygande kalkoner. Amerikanerna är snälla, verkligen jättegulliga och jag vill lämna Sverige, flytta hit. Planerar att kidnappa ljuvlia och hyra ett hus någonstans.

Jag är i huset nu. Miljonvillan i Point Reyes som David lånar av sina vänner Louie och Kitty. Vidvinkeln i min digitalkamera gör inte utsikten rättvisa, och den kan omöjligt ge en bild av rymden i detta hus. Sort of freaking me out - tystnaden som piper i öronen, estetiken, japanska jalusier och målningar, sängöverkastet som matchar kaklet i mitt eget badrum, det är too perfect. Vet inte om det är jetlaggen, men jag har varit sjuk - David mötte mig på flygplatsen och vi körde någon timme i hans lånade Toyota, stannade vid en Astro burger och jag kunde inte äta, ville spy, allting gungade som på en båt, still is, det var en intensiv flygresa. Mår fortfarande illa när jag äter och yrseln lämnar mig inte ifred, men jag börjar känna lugnet här ute. Bilresan från L.A (sju timmar) var fantastisk, bergen, naturen, overwhelming! Och Bay Area, San Francisco, den vita dimman, hur vackert kan det bli? Point Reyes är ett naturreservat, National Seashore, och landskapet är kuperat, massiv skog och bukter, tidigare ägde jordbrukarna området, dairy farms, men nu ägs det mesta av staten och fåglarna. Under dot.com-bubblan i S.F köpte många sommarhus här och priserna har ökat sedan dess. Eric, fotografen och tidigare Taschen-redaktören som vi bodde hos i L.A, avskyr området. Too white. Och alla ägnar sig åt själsligt och kroppsligt välbefinnande, terapi, meditation, yoga, organisk mat. Vi ska besöka ett zentempel uppe i bergen och ta yogalektioner vid Pt. Reyes Station (research).

David och jag är som Scarlett och Bill i Lost in Translation. Vi gillar varandra, vi funkar. Driver med varandras tillkortakommanden, kompletterar varandra, lyssnar på blues och dricker Corona-öl. Pratar (mest han). Han hade spelat in tre CD med bilmusik till mig, med titeln A Dreamer's Holiday och gav mig små presenter från Mexico, örhängen gjorda av snäckskal. Jag gav honom snapsglas från Designtorget och sju sorters snaps från Arlanda tax-free. Han retar mig fortfarande för att jag tvingade in honom på Barney's i Beverly Hills och köpte cosmetics för, enligt honom, sjuka summor (your father is turning in his grave). Dollarn är låg, förklarar jag. I går när vi anlänt till huset, läste jag högt för honom ur The End of Alice. Boken har påverkat mig starkt, det är någonting triggande i språket som äcklar, fascinerar och jag generas lite av hur jag på flyget London-L.A berättade om den för kvinnan bredvid mig, en rar äldre kvinna från Santa Barbara. Och jag bara: den handlar om pedofiler och språket är fantastiskt! Tillbaka fick jag ett par förskräckta ögon och ett: such awful things can never be intellectualized. Hur som, jag låg här i den dyra soffan, full på Amaretto och jetlag, insvept i ett duntäcke och tvingade David att passa upp på mig, som den svenska lilla ungjävel jag är. Jag läste delen där vår 19-åriga huvudkaraktär knullar med en tolvårig pojke i trädgården efter en lång tid av seduction, där hon slickat sårskorpor av hans knän och nästlat sig in som hans babysitter. Boken, och att vara här i USA, får mig att bli lite crazy.

Jag bor hos Eric Kroll och sover i rummet med alla hans vintagekläder, baddräkter, balklänningar, latex. I morgon bitti åker jag upp längs kusten, sju timmar med bil. Är jetlaggad, lätt illamående men very excited.