sannusjka

Skapa nätverk! Jag måste nästan nypa mig i armen för att vakna ur mina lyckorus. Det är fantastiskt att ha vänner som man kan smida planer med; drömma om framtiden och om gömda världar. Sofia och jag är överens om att livet bör te sig mer som en saga; irrationell, drömsk, overklig. Vi har tittat på allt vårt bildmaterial och vi nästan skakar av upphetsning; de dimmiga skogarna, skuggspelen, djupa sjöar! Det matta ljuset som påminner om pappas gulnade fotografier. Det tidlösa. Vi tänker båda på forsen i de karelska skogarna, hundarna, fiskynglen i bassängerna i källaren. Måste minnas.

Vi talar om konstindustriella högskolan i Helsingfors, skolan som utbildar de bästa nordiska fotograferna. Finland är för mig ett bortglömt land som inte fått plats i varken media eller samtalsämnen. När jag nu har bott i den f.d finska republiken Karelen har jag fått en närmare relation. (Finnarna har inte glömt. I skogarna står statyer över stupade soldater nedkilade i jorden.) Jag får för mig att Finland är en korsbefruktning av Ryssland och Sverige, där jag kan få det bästa från två världar. Eller? Jag är kluven inför att studera fotografi på högskola. Kanske mals inspirationen ner till prestationsångest.

Så bra:

LAVA

café valand vid odenplan

James' band (rysk punk, tidigt åttital, med tonåringar som sjunger om miljöförstöring och dekadens)

Ryssarna säger att det finns tre bra saker med Sverige:

Smörgåsbordet

Den svenska familjen (läs: fri kärlek á la - 75)

Ribbstolen

Det är tveksamt om detta innersta rum överhuvudtaget har några väggar.

Utan väggar, inget spelrum. Jag ser filmen Stalker utan undertext och tvingar babelfisken till funktion. Faktum är att min hjärna är så pass upptagen med det ryska språket att det inte finns rum kvar för varken engelska eller franska. Ibland vill ryskan tränga undan modersorden och ta över, som om svenskan inte är tillräcklig för att uttrycka det som vardagen kräver. Ja, språk är makt. Makt och en stor ocean att ta sig över. Ryska är ett språk som gärna drar dig ner mot botten. I Stalker är det dock tystnaden som talar. Zonen talar med vinden som budbärare. Min zon är mitt barndomshem där alla väggar är välbekanta med tydliga gränser. Efter nio månader i Tarkovskijs hemland känns den stockholmska förorten vacker och välkomnande. Det byggs och det rivs, men jag känner dess gränser. Vid andra tillfällen känns stockholm kallt; sminkat, nerstoppat i stuprörsjeans. Nej, innerstaden lämnar jag, heja förorten. Jag står i hundkexen, under en blodlönn, och minns sådant som jag trodde att jag glömt, sådant som överlever resor över kontinenterna. Väskorna är upp-packade, jag sover mellan obekanta men härjade väggar som numera är mitt hem. Om morgonen lyser ljuset mellan trädet och in genom persiennerna och väggarna blir randiga av guld. I den ryska staden vaknade jag av fåglarnas vingslag mot fönstret. Vem var det som frågade om himlen alltid är grå?