sannusjka

Men herregud vad härligt det var att se Bonde-Micke och Marita gifta sig! Jag grät kudden blöt. Micke ser ut att ständigt vara hög på kärlek, särskilt då han stod vid altaret med Maritas läppstift på läpparna. En mamma-kväll igen. Dricker teet jag köpte i affären där Julia jobbar. Har gått igenom pappas bilder från åren i New York. Känner lugnet. Ser fram emot morgondagen. Snart... snart försvinner 2006 bakom mig.

Jag har hittat en kasse med pappas texter från tonåren. Han flyttade från Kalix till Stockholm när han var femton och jobbade som tryckare. Dagboksanteckningarna är skrivna på maskin, på gulnade papper.

1 december, onsdag, 1954. De mörka, fuktiga morgnarna undergräver hälsan. Jag var hyper-hes på morgon. Det enda ljud jag kunde frambringa var ett maktlöst väsande och en vissling. Men jag är ju ensam på tåget. Pratar aldrig med någon mittemot och skrattar ihjäl tiden. Jag sitter som den stumme åskådaren och låter ögonen leva. Jag väcker inte uppseende när jag tar stationstrappan i tre språng och sprintar bort mot 4:ans hållplats för det gör alla andra. Medelålders män med fladdrande trenchcoats. Utblommade kvinnor med snedtrampade skor. Unga kvinnor med små kjolsstympade steg.

Tid: 17.30. Plats: Odenplan. En mätt sjuttonåring står och visslar Johnny Guitar med en växande indigation över att fyran dröjer och han sannolikt missar 17.45-tåget. Den lilla själen med problemsåren och fördomsbandagen vrider sig i förtvivlan. Ett rasslande på perrongen! En blind man med den trevande käppen. En välvårdad man med ett paket Tulo. Jag kämpar mot men medlidandet börjar klibba igen mitt späda bröst. Och fyran larmar in och suger in en klump folk. Den blindes, vita, trevande hand kryper över min rygg. Hans lilla stympade värld. Oemottaglig för skönhet. Troligtvis med en ihjälsvulten sexualdrift.

Tid: 18.25. Plats: Österskärstågets II:a vagn. En duffelrock och en svart basker med 18-åriga polisonger sveper förbi. En fladdrande grå kappa. Tung parfymslöja. Och flickan med det stripiga håret och de blå ögonen sveper förbi. Hon har alltid suttit tyst som jag. Jag tycker om henne. Hennes frågvisa näsa. Men nu flyttar sig duffelrocken närmare och tilltalar henne. Samtalet växer i intensitet och leende på leende flyger över flickans ansikte. Nej, det här skulle inte vara ett kärleksdrama. Titeln lydde ju TÅGRESA MED FÖRLORAD DUVA. Flickan stryker sig nervöst genom håret och känner med tungan om tänderna är glatta, om läppstiftet ligger perfekt. Duffelrocken snörvlar när han skrattar. Jag smyger dödligt sårad ur vagnen vid Viggbyholm. Flickan med det stripiga håret och de blå ögonen som jag älskat. Bara hennes ansikte var nog för en molning dröm.

Tid: en våt höstkväll. Plats: någonstans innanför undertröjan. Längtan. Längtan till en ny flicka med stripigt hår och blå ögon. En ensam flicka utan pessar och armsvett. Längtan som blir huvudvärk.

Alkohol råder bot. Jag, Julia och Felicia gick ner till Kvarnen vid halv ett, gav upp kön och hamnade på Skeppsbar. Man kan tycka att det stället är en freakshow, men det är oftast där jag har roligt. Vi hamnade runt ett bord av fulla killar som frågade saker som är tjejer verkligen lika kåta som killar? En av dem hade varit tillsammans med en rysk tjej ett år. Han hatade både ryssar och ryska språket. Jag träffade en ung kille som läste rysk kulturhistoria med mig en termin, vi dansade tryckare till Dirty Dancing-låten och jag kände mig faktiskt riktigt glad.

Tänker på killen som var så duktig på att kasta snöboll. Hur kan du kasta så långt? var den någon som frågade. Jag har bott ett år i Palestina.

Du: kvinna i fyrtioårsåldern med röd kappa, du satt framför mig på Skarpnäckståget från Gullmarsplan 03:30. I knät höll du färgglada serpentiner, var hade du varit? Du såg lycklig ut, som att du precis älskat med någon, eller fått ett löfte om att få göra det. Och du, hiphoppare i övre tonåren med luva över huvudet och hörlurar som gick framför mig hela vägen hem... vad lyssnade du på och hur kände du när vi samtidigt såg en hare springa över skolgården...? Och du minderåriga punkare som delade ut vår morgontidning, frös du inte utan jacka?

Det är fint när frosten får marken att glittra. Lite samma känsla fick jag av filmen Marie Antoinette. Jag och Fredrik åt middag på creperian, med vin och efterrätt. Sedan bio. Känner mig lågmäld, ledsen, trött. Ur funktion.

Jag behöver en drömtydare. Inatt blev jag jagad av katter och hundar igen.

Jag mår bra av att köpa saker. Äntligen har jag råd att införskaffa lylliga grejer. Cliniques ansiktsvatten, det bästa mot tonårsfinnar. Estée Lauder gör världens bästa läppstift. Har köpt lite kläder också, inget speciellt, och eftersom det här inte är en modeblogg låter jag bli att beskriva dem. På nyår kommer jag att ha en svart klänning som jag köpte för flera år sedan, jag tror att den bringar tur. Dessutom har jag blivit så spinkig att jag får upp dragkedjan i ryggen. Jag tänker mycket på vad den där killen sa igår. Jag borde inte berättat för en främling, kanske sa jag det mest för att få tyst på hans prat om mina röda läppar. Hans blick blev full av förakt. Som om jag begått en synd. Jag sa "efter ett halvår av sjukhus, begravning och gravsättning är en kväll på Kvarnen min enda räddning."

Jag träffade en människa på Kvarnen som fick mig att alldeles tappa fattningen. Han sa att det var 5 saker som fick honom att gå fram till mig: mina ögonbryn, mina röda naglar, mina röda läppar, min lugg och mitt sätt att se. Varpå jag svarar: mitt sätt att se beror helt på att jag inte är rädd. Jag har begravt min pappa idag. Jag tar för givet att han kan ta mitt ärliga svar. Men han freakar ut. Och säger: Varför säger du det här till mig? Varför är du ute och dricker öl?  Och du skrattar! Som att du hånar din egen far! Jag svarar: Har du förlorat någon? Han svarar: Nej. Jag svarar att han inte kan förstå hur sorg funkar, och att han inte har rätt att anklaga mig för att jag dricker öl en dag som denna. Han ber om ursäkt och jag går därifrån. Men nu sitter jag här och känner... att jag har pratat om döden så ofantligt mycket med alla mina vänner, och han var den enda som ifrågasatte. Den enda som fick mig att känna något. Natten gick, och jag tillät mig ett ragg, men avbröt mitt i allt och tog en alldeles för dyr och otrevlig taxi hem.

Så nu är det gjort. Måste säga att det kändes mycket värre att se påsen med aska än att se honom död. Det kan inte bli mer definitivt än så här. Påsen var av blå sammet och ungefär fem gånger så stor som jag trodde den skulle vara, med ett vitt band knutet i rosett. Kvinnan från kyrkoförvaltningen skötte allting mycket bra. Alla människor som varit involverade i detta har varit fantastiska. De som arbetar med döden. Det var över på tio minuter. Jag tog tåget in till stan. Satt bredvid två Gudrun Sjödén-kärringar varav en tydligen också förlorat sin far nyligen. "Jag är helt förstörd, kan inte röra hans saker, alla minnen bara väller upp." Jag ville armbåga henne i sidan och säga "jag är tjugofem år och har precis stoppat min pappas aska i ett hål i marken."

Läste det här fina i Rädda barnens bok om sorg: "Det börjar med att man får ett hårt slag i magen, och man tappar andan och ramlar bakåt och tänker "det här klarar jag aldrig". Men efter en tid blir det bara ett blåmärke. Och blåmärket är jättestort från början och sedan försvinner det mer och mer. Och till slut finns det inte mer. Men det här att tappa andan, det försvinner aldrig. Men ju längre tiden går, ju mer blåmärket försvinner, desto mer känner man "det här klarar jag". Det går ett år, det går en månad. Det går bättre hela tiden, varje sekund, varje minut." (skrivet av Emelie, 11 år, som förlorat sin mamma)

Jag har invigt min nya DVD-spelare med filmen Cold Mountain. Pratat sex på msn. Lagat mat och ätit den med mina nya bestick. Druckit te i min nya kopp från Höganäs. Funderat på att ligga med någon på en flyttkartong. Funderat på fest, men avböjt. Imorgon ska jag vara med när min pappas aska läggs i en grav. Jag, mamma och en dödgrävare. Happy new year.

Huvudvärk från helvetet. Men det var kul igår. Det är bättre att ha tourettes på ett dansgolv än på middag med familjen.

Förlåt om jag sa en massa dumt. Men jag har inte varit så full på länge. Och det var precis det jag behövde. Ni som undrar och frågar hur jag mår.

"Mitt liv är som ett avsnitt av Twin Peaks."  I natt satt jag på en träbänk och tittade på när människor tog nattvarden. Midnattsmässa med den kvinnliga präst som begravde pappa. Det hade varit en bra julafton. Min morbrors familj har förmågan att få taket att lyfta. Jag fick en DVD-spelare och annat till min lägenhet. En tekanna som tillhört min mammas mormor. Nu är jag äntligen hemma. Min egen plattform. Tystnad. Ikväll ska jag ut på klubb.

Nu är jag här, där granen är. Slår in paket med spelad entusiasm. Jag kämpar för att inte vara Grinchen, sväljer alla fula ord. ("Hur ska jag kunna fira jul och vara glad när allt jag tänker på är den hemska morgonen när min far dog?") Mitt ex var här med fantastiska blommor till mig och mamma. Drack kaffe och calvados. Några fula ord slank ur mig, men löstes upp i den goda stämningen.

Drömmarna om husdjur fortsätter. I natt hade jag en egen häst och en liten svartlockig hund.

Vakten på jobbet tycker att jag ser annorlunda ut idag, frågade om jag solat solarium. Anna och jag gjorde det en gång på högstadiet, i en källare. Jag minns att det gick rykten om att någon kille jag gillade hade haft sex i ett solarium. Jag är jätterädd för malin melanom.

Gullig bild på mamma. Jag känner klaustrofobin komma krypande inför den stundande julhelgen. Snus kan ju inte bota Tourettes i all evighet. Kommer träffa mina vänner först på juldagen, antagligen för att spendera mormors julklappspengar på alkohol och taxi. Himlen var rosa när jag begav mig imorse. Börjar det bli ljusare nu? Jag drömmer redan om sommaren.

En perfekt bakistorsdag. Sov hos Julia inatt, skönt att känna kroppslig värme. Drömde att jag hade en sån där jätte-kanin som husdjur. Åt frukost hemma hos Fannys mamma på Sveavägen. Känner mig alltid hemma där. Fanny ser jag inte så ofta eftersom hon bor i Paris, men varje gång vi ses känns det som hon aldrig varit borta. Sedan träffade vi Sara och tog en kaffe på Valand (läste om bönderna i Hänt Extra). Efter det skiljdes vi åt och jag mötte upp Ylva på Lava, hon skulle trycka Mötley Crüe-tröjor. (Anna Book var där.)

Igår började kvällen hos Anna i Fridhemsplan. Vi åt mat och drack hemskt mycket rödvin. Gick till AG och hängde i ett hörn. Pratade jättemycket med Fanny, jämförde vårt sätt att hantera sorg. Jag älskar verkligen henne, vi har känt varandra så länge och hon är särskilt viktig nu. Jag vet inte när vi var samlade allihop senast? (Jo, på pappas begravning.) Fanny, Anna, Julia, jag. Träffade en gammal kompis där som var ganska full och kallade mig pretto. Hahaha. Han är säkert bara sur för den gången jag och han delade tält på en festival och jag drog dit ett ragg som var tio år äldre. Det blev en sväng till Olssons video också. Lite anti-klimax för några av oss. Jag mådde bra och övervägde till och med en efterfest, men tog taxi hem med Julia som boxades med chauffören.

Nu ska jag kolla på säsong fem av Sex and the City.

Ett bra möte idag. Planer på utställning + någon form av konstnärsutbyte våren 2008. Har någonting som åtminstone liknar livskickar... snart ska jag sluta stå på paus-knapp. Det känns som att gravsättningen är det sista jag väntar på för att kunna gå vidare. Idag kommer Fanny hem från Paris, hon var här på begravningen, men åkte tillbaka lika snabbt. Vi ska träffas allihop ikväll, ännu en orsak till livskick!

Jag köpte en fantastisk rysk-svensk parlör i Kaliningrad. Här finns allt en stackars turist kan behöva i diverse nödsituationer. "Jag glömde nyckeln på rummet och slog igen dörren. Kan man skicka efter en bogserare? Jag har kräkning. Det kväljer mig. Jag har fått ympning (?)/svullnad/kancer. Jag har det brottom. Jag har sömnlöshet. Det finns nedsmittning. Jag har vrickning på armen. Ge mig sömnmedel."

Snön börjar redan smälta. Globen lyser i alla regnbågens fula färger. Men ibland finns det inget bättre än att sitta i en folktom buss och lyssna på musik. Har varit hos Kim & Petter. Tittade på Ugly Betty, åt bullar. Kelade med deras permanentade katt. Den tyckte om att trampa på Ylvas bröst. Sofia har åkt hem till Norrland. Tänk att jag har soundtracket till Dirty Dancing på min mp3-spelare...

Sofia kommer på frukost. Jag har tonårsfinnar.

Var på bio och såg "Little Miss Sunshine". Pepp-film! Kände mig helt härlig efteråt. Drack öl på Indigo. Är hemma och läser mina självupptagna dagböcker. Så många konstiga citat. Sex, död och drum n' bass. Vad menar jag med det? Livet är som en isbit i naveln. Skräckskönt.

Har tittat på "Romper Stomper" från 1992, med Russel Crowe som ung skinhead med ADHD. Kan ju inte låta bli att tycka att han är sjukt snygg i den rollen. Han som spelar Davey, Daniel Pollock, är också tjusig, särskilt när han blir kär i Gabe. Filmen har ingen direkt sensmoral, vilket kan vara skönt att slippa. Man tycker ju att de är rätt pucko allihop ändå. Jag tycker annars att den bästa skinhead-filmen är "The Believer" från 2001 om ung judisk nynazist.

En orgie i nostalgi på middagen igår. Jag trodde att jag skulle kvävas av skratt. Har glömt (förträngt?) vad mycket konstiga saker jag och Julia gjorde när vi var tonåringar. Vi flyttade hemifrån tillsammans, sista året på gymnasiet, till en etta i Zinken. Jobbade på café Soda och var ute och rände mest hela tiden. Hur lyckades vi ens ta studenten? Den bästa historien är när Julia skulle på Joe Labero-show med sitt jobb på Vivo. Den kan jag berätta nån gång, muntligt. En annan top ten är när vi hade som jobb att läsa in fejkade kontaktannonser på telefon. Eller när vi rökte gräs på Kvarnen med en dvärg och nån som jobbade på Z-tv. (Dagen efter skulle jag på intervju hos H&M, och jag var grön i ansiktet av illamående, men fick jobbet ändå. Det var nog det värsta jobbet jag har haft. Råkade sätta igång brandlarmet en gång och bidrog förmodligen till att hundratals människor fick tinnitus.) Festerna på Kvarngatan är också ett kapitel för sig. Minns ni den sommaren när någon hade lagt ut två lik, invirade i vita lakan, i backen på S:t Paulsgatan? Det var Gabbis grannar. (I min dagbok har jag skrivit "mitt liv är som ett avsnitt av Twin Peaks"). Vi brukade sova över i hennes lilla etta. Det var sommaren när jag var med Johnny. Vi var ute hos hans föräldrars hus på Ekerö och jag skulle cykla på nån jävla 24-växlad cykel och ramlade och slog upp hela knät, sen drack vi öl och badade nakna på stranden. Det var hos Gabbi vi hånglade första gången tror jag. Han körde med "killa på ryggen-tricket". Åh, det var så länge sedan någon killade mig på ryggen! Jag som är addicted till det. Julia Landgren var min kill-partner hela gymnasiet, det är inte så konstigt att jag inte minns något av lektionerna. Tjejer är ofta bättre på det, kanske för att de har smalare fingrar och längre naglar. Jag saknar tiden då man tittade på Knesset och läste Darling. Gick in med fejkleg på Bonden, Sjögräs och Snaps. Skickade brev till Per Hagman och fick svar. Och så skrev man de mest fantastiska dagböckerna. "Jag har en brun, vacker, fjunig kropp och jag lyssnar på New Order. Jag hatar kukkillar. Har inte pratat med M på en vecka. Tänk om han är död." "Det är tolv timmar sedan vi hade sex och imorgon är det Sveriges nationaldag. Han hade en blåtira över ena ögat och vi lyssnade på The Manson Family. Jag är så kär."

Jag har varit världens trevligaste dotter hela helgen. Idag var vi i Gamla stan och köpte julklappar och drack afternoon tea på det där mysiga stället vid Tyska kyrkan. På Royal Castle Gift Shop köpte jag ett vykort med  vår kära kung och drottning. Mamma tycker att jag ser ut som Scarlett Johansson, minus bysten. Hahahaha. Ikväll ska jag på älgmiddag/glöggfest hos Julia.

Det är mycket man saknar hos en människa. Jag saknar till och med hur min far kallade mig slapparsel när jag inte orkade hänga upp saker i torkskåpet ordentligt. Det är mycket man kommer tvingas konfronteras med framöver. Jag har hjälpt mamma att klä gran. Min ovilja börjar mjukna, kanske blir det en hyfsad jul ändå. Måste bara kväva onda tankar med snus. Jag antar att snuset har blivit en ritual. Som botar Tourettes syndrom. Tittade på Confessions of a dangerous mind. Han som spelar huvudrollen, Sam Rockwell, är vansinnigt snygg.

Konstfack. Allt var grönt och luktade kokos. Fick känslan av att befinna mig i en boskapsvagn, kroppsdelar överallt men ingen ögonkontakt. Tur att jag fick dansa med snyggaste tjejen på stället. Ylva. Sedan klaustrofobi och lätt panik så Sofia och jag drog hem. Träffade Martin i Telefonplan och kramades en stund, en riktig vän. Tack och lov för vänner.

Gympaledaren såg ut som min ryska tränare Julia. Grova överarmar, men kvinnligt ansikte. Jag saknar gymet som låg på en stökig bakgård i Petrozavodsk. Hantlarna var typ från artonhundratalet och väggarna tapetserade med Arnold Schwarzenegger. Jag kände mig som en porslinsdocka. Julia stod grensle över mig och räknade... Born to be big-biffarna kollade på tjejernas rumpor och spelade Rammstein på repeat. Jag följde med Julia på tävling i Petersburg. Hotellet var en del av ett stort byggnadskomplex och i lobbyns skinnsoffor satt kroppsbyggarna som i ett parallelluniversum där den amerikanska drömmen är religion och Schwarzenegger dess predikare. Julia hade inte ätit på en vecka. En halv liter destillerat vatten om dagen. Depressioner hjälper en inte, lika lite som panik hjälper en att hitta vägen i skogen, hade hon sagt när jag undrade om hon någonsin tappade lusten till träning och kroppsfixering. Bodybuilding är en ensam sport, med spegeln som domare. Julia kom näst sist i finalen, hon var inte tillräckligt "torr".

Inatt drömde jag så fina drömmar att hela världen tycks skimra i rosa. Drömmarna ljuger, men de gör vardagen roligare. Såg ni förresten Fredrik Lindströms nya program "Världens modernaste land"? Bästa citatet: att använda alkohol som socialt glidmedel. 27 december - gravsättning av min far. Äntligen en plats att gå till.

foto: Sofia Runarsdotter

Mitt ryska ex har varit här och hämtat post. Han är en riktig svensson nu, med ID-kort och VISA-kort och egen lägenhet. Och så tjänar han så mycket att han har råd att köpa en Canon D20. Avundsjuk, ja. Själv ligger jag i sängen och kräver kramar. Han luktar precis som förr. Som en bebis. Jag måste ta mig samman och gå ut och handla mat. Sedan fika hos Sofia i Bagis.

Skön känsla det här, att sluta vara så duktig. Att kunna släppa taget. Mejanfesten var trevlig, ungefär som jag väntat mig, uppklädda tjejer och skäggiga små killar i keps. Anna var råsnygg i rosa strumpbyxor och högklackat. Julia också, i sin nya frisyr. Och så jag, i leopardklänning. Hundarna var lika bra som alltid, synd bara på det där stroboskopet som gjorde mig nästan blind. Lokalen låg högt, inne i ett berg. Vi åkte upp och ner i hissen. Till vår förskräckelse var de två amerikanarna där, som vi träffade i somras. Det var skönt att dansa. Gick vidare till Skeppsbar, stämde träff med en kompis som verkligen får mig att skratta. Han snodde finchoklad till mig på 7 eleven, inslagen i paket. Vi väntade på nattbussen i regnet. Träffade en gammal norrlänning som bygger en båt. Träffade fem andra norrlänningar som varit på Kelly's och träffat Allan Edwall, fast han är död. Gubben rökte pipa och frågade om vi skulle ha efterfest hos honom i Hammarby. Vi tackade artigt nej. Regnet öste ner och vi kom vilse i Kärrtorp. Två blöta katter. Min kompis, som också är ett ex, frågade om vi ska gifta oss. Vi brottas lite och jag säger "jag är inte undergiven, jag är övergiven!".

Bloggen strejkade ett tag, men nu verkar det funka. Jag har redan läst ut "Konkurrens till döds", jag skyller det på det onormalt stora typnsittet som var irriterande. Nu måste jag ha mer. Vem är det som inte har lämnat tillbaka "Elementarpartiklarna" på Stadsbiblioteket? Gör det snälla. Jag kan ju bara läsa om människor som mår sämre än jag. Ge mig lästips på någon bitter och cynisk författare, gärna manlig med skruvad sexualitet. Idag hade jag ett möte med hon läraren som sa till mig att det kommer ta sju år innan jag blir normal igen. Jag är lika full av skit, jag. Sitter och låtsas att jag kan ryska, när jag egentligen är tillbaka på nybörjarnivå. Jag förstår inte rysk grammatik, eller grammatik överhuvudtaget. Det är inte min grej. Jag hade underkänt i matematik på gymnasiet och det är nästan samma sak. Jag kan jättegärna komma och föreläsa för hennes elever om mitt Rysslandsprojekt, men tids- orsaks- och sättsadverbial... ja sovsjem ne panimajo. Jag satt på Valand och försökte plugga, men ansträngningen slutade i att jag skrev fula, jättefula, ord på ryska i min kalender. Jag känner mig så arg och irriterad. Jag svär hela tiden. Ikväll ska jag på Mejanfest nånstans i Slussen, kom dit och hångla med mig!

Skitvädret gör mig depp. Gick och tränade. Var hos Ylva och blev bjuden på nybakade scones med vispgrädde och blåbärssylt. Gnällde lite.

Man behöver inga killar när man har Michel Houellebecq. Här får jag all information om det manliga psyket. En kuk kan man alltid skära av, men hur glömmer man vaginans vakuum?

Jag är på middag hos mamma, med tre av hennes väninnor. Gillar verkligen dem, deras jargong och livserfarenhet. Blir full på vitt vin. Kan sakna att hänga med killar. I Ryssland umgicks jag i princip bara med killar, vilket också kunde göra mig deprimerad, men jag saknar manligt sällskap. Som Sofia brukar säga: du behöver hänga med en kille som säger "ta en pizza och håll käft'n."

Jag borde sluta blogga. Sluta offentliggöra min självömkan. Jag ser framför mig mitt liv när jag är 40 - som Isabelle Huperts rollfigur i "Pianisten"; bor hemma hos min mamma, terroriserar mina kvinnliga pianoelever, går på porrbiografer och tjuvtittar på tonåringar som har sex på parkeringsplatser, inleder ett SM-förhållande med en ung, snygg elev som spelar hockey. Apropå hockey: Läste om Tom Malmqvist i senaste 00-tal, han som ger ut diktsamlingen Sudden death nästa år. Jag gillar. Förfrysa till en knut, inte knytas upp, spillas orörlig i vattentäta baracker.

Man önskar att man hade någon som Sally Bowles i "Cabaret" som tar en under järnvägsspåren och skriker så högt man kan tillsammans. Eller Natalie Portmans rollfigur i "Garden State". Som Marit Bergman sjunger - "Let's be alone together"... Jag drack glögg med Egil på Dining Club, träffade Moa & Anders på Ugglan och såg The Tiny spela, mycket fint, synd bara att tårkanalerna är på ON-knappen konstant. Och så problemet med att le. Fick äntligen en Houllebecq-roman att läsa, hans debut "Konkurrens till döds". (Ugglor stirrade från väggarna, inte är det väl bara jag som är skadad efter en uppväxt med "Twin Peaks"...?)  Satt mellan en familj på tunnelbanan där pappan pratade som Dynamit-Harry i "Jönssonligan". Det värsta jag vet är när man parfymerar tunnelbanor och andra offentliga utrymmen. Kombinationen gamla spyor och doftgran. Usch. Kommer hem och kan inte sluta skratta åt översättningen av "Lilla apan". Vad menar de egentligen? Att de är som apor för att de är lesbiska, liksom helt alienerade? För att man i Ryssland anser att homosexuella borde sitta bakom galler? Kan en ryss snälla förklara för mig?

Läser på Expressen att sexköpare i Oslo betalar 1000 kr extra för att ha sex med hiv-smittade prostituerade utan kondom. En advokat tror att önskemålet beror på att kunden söker en kick.
"Det kan ha att göra med spänningen men också att kunden upplever att kondom gör upplevelsen sämre." Men alltså. Herregud. Jag visste att norrmän är konstiga, men inte att det var så illa. Jag har än så länge befriats från könssjukdomar, men jag minns när en av mina vänner fick klamydia av en kille som inte vågade gå till läkaren. Och inte använde han kondom heller. Skäms skäms.

Man undrar ju vem som är galen här, jag eller låtsasflatorna. En lugn och skön dag på jobbet, jag känner mig i fas. Ska träffa Egil och gå på en utställning, ikväll kanske teater med Moa och releasefest för Anders tidningsprojekt på Ugglan. Ja.

Jaha, här är "Ya sashla s uma"... det här är ju helt sjukt roligt. Riktigt buskis-roligt.

jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne
jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne

JAG HAR BLIVIT GALEN

jag finns inte alls
absolut seriös
situation HELP
situation SOS

jag förstår inte mig själv
varifrån kom du
varför, varför
har jag fallit för dig

ljuset släcks
jag ska lägga mig ner någonstans
utan dig finns jag inte
vill ingenting

det är ett långsamt gift
det tar med sig förståndet
och de säger - du är själv skyldig
du är själv skyldig

jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne
jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne

JAG HAR BLIVIT GALEN
JAG BEHÖVER HENNE

utan dig är jag inte jag
utan dig finns jag inte
och de säger att jag yrar

det är ett solskensgift
guldstrålar
och de säger
att det är bråttom att bota

jag ville glömma till max
jag räknade stolpar och förvirrade fåglar
utan dig finns jag inte
släpp mig, släpp mig
mamma, pappa, förlåt

jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne
jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne

ett, två efter fem
mamma, pappa, förlåt
jag har blivit galen
ett, två efter fem
mamma, pappa, förlåt
jag har blivit galen

jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne
jag har blivit galen, jag har blivit galen
jag behöver henne, jag behöver henne

JAG HAR BLIVIT GALEN

Här är en mycket grov översättning av "Obez'janka nol" med t.A.T.u. Jag kommer få smäll på fingrarna om en ryss läser detta. Haha.

ingen är skyldig någon någon
varje vattenpuss har sin måne
det finns inga fler koordinater
där du kan hitta mig
jag är inte där än och du är inte här
att molnen skingras är dumt
lilla apan, jag hoppas att du fortfarande finns
lilla apan, jag finns fortfarande
min roliga,
min lustiga smärta
jag är lilla apan noll
du är lilla apan noll
ärliga psyksjuka kan inte botas
varken du eller jag kan bli släppta
eller hoppa av denna sorg

små apor ska leva i fängelse
små apor ska leva i fängelse
kärlek till alla, men sorg till de små aporna
lilla apan, jag kommer att få se dig i drömmen
lilla apan, du kommer att få se mig i drömmen

min roliga,
min lustiga smärta
jag är lilla apan noll
du är lilla apan noll
min roliga,
min lustiga smärta
jag är lilla apan noll
du är lilla apan noll
min roliga,
min lustiga smärta
jag är lilla apan noll
du är lilla apan noll

Svarta katter har korsat gatan hela dan. Men jag hittade en tjuga på marken. Grannarna sätter upp ljusslingor i blinkande blått och själv hjälper man sin änka till mor att kasta det sista av fars kläder. Svart sopsäck. Finkostymerna bortskänkes i flyttkartong. Såhär ser mina fredagar ut. Jag står i badrummet och pillar bort nagellacket och försöker lugna ner mig medan mamma skurar golv. Sedan drar jag när jag vet att hon klarar sig själv. Och så går jag den mörka vägen hem med påsar fulla av pappas slipsar, tar en snus och vill skrika så att husväggarna skakar. Yeah, my life is f-ing great. Imorgon kanske jag går ut på nån klubb och beter mig illa.

Gillar Britney Spears "Toxic". Är nog lite sucker för den sortens musik ändå. Christina Augileras "Genie in a bottle" har jag också på min mp3-spelare. Och alla dessa t.A.T.u-låtar som jag är så svag för. Jag kan komma på mig själv med att tycka att vissa av deras texter är genialiska, men det kan ju bero på att mina kunskaper i ryska inte är så bra som jag tror. Tycker bäst om "Ya sashla s uma" (All the things she said heter den på engelska). "Ya tvoya ne pervaya" är också fin. Ska försöka översätta deras texter till svenska och lägga upp dom här. Banala textrader låter ju förstås helt fantastiska på ryska.

Jag rotar i mitt förflutna. Hittade den här texten som jag skrev 2001 (till sourze.se):

Jag åkte taxi häromnatten. Trött och lullig lyssnade jag till chaufförens teorier kring vad kultur är för något. Han hade ägnat många nätter på vischan åt att tänka ut det, förklarade han med en blinkning. Såhär funkar det alltså. Den mänskliga kroppen består av två skikt. Det ena skiktet är den fysiska kroppen som står med båda fötterna på jorden och jobbar nio till fem. Det andra skiktet är något man inte ser för det svävar någonstans däruppe. Det vill säga det andliga. Så länge man aldrig bryter sina vanor och fortsätter knega dagarna i ända når man aldrig till det där övre skiktet. Men räddningen, det är kulturen. Genom att stimulera hjärnan på olika sätt kan man bryta vardagslivet och snudda vid det andliga. Jag hann aldrig fråga honom vad för slags kultur han brukar utöva, eller om han var ett fan till Descartes.

Jag har länge avfärdat Gud som trams. Som en brist på självförtroende hos den enskilda människan. Precis som många andra i arbetslägret Gulag (tack Jan Gradvall för den artikeln!). I Peter Wahlbecks program Nyfiken på Gud frågade han människor på stan om Gud. Alla svarade något i stil med "det är inget för mig" eller "usch nej varför ska man be till Gud" när de i själva verket säkert gör det utan att veta om det. De ber till Gud när de önskar att tandkrämen inte ska vara slut. Eller när en fotbollsmatch är på väg att avgöras. Eller när någon man älskar är på väg att dö. För vi kan ju inte tro att livet inte är mer än att tandkrämen faktiskt tar slut och människan man älskar faktiskt dör? Vi måste tro på ett Nangijala.

Och Gud - det är bara ett samlingsnamn för något som varje individ kan forma själv, efter egna mönster och pussel. Om vi finner det i ett marijuanarus, på en Indienresa eller i kaffesumpen har ingen betydelse. Eller som Dawson sa i senaste avsnittet av Dawson´s Creek: "Jag har inte bett till Gud sen jag var barn. Då var det mer av en önskan. En önskan som inte kan finna ord, som inte kan sägas högt."

Jag råkade se ett annat program om Gud. Ett sånt där prettoprogram där de sjunger psalmer i slutet, ni vet. De hade en gäst, en ung kille med blont hår. Det visade sig vara den avhoppade medlemmen i Mobbade Barn Med Automatvapen. Han berättade om sitt möte med Gud. Till en början kände jag en viss skepsis i vanlig ordning, men ju mer jag lyssnade desto mer förstod jag honom. Han hade ett sånt fantastiskt lugn. Programledaren ställde idiotiska frågor rörande hiphop och dess element. Han svarade att han helt enkelt valt en annan väg där hiphopen inte längre är delaktig. Hon läste upp reaktioner från gruppens hemsida där folk skrivit saker som "har vårt största hopp inom svensk hiphop blivit frälst? vad fan håller han på med?". Så kanske man tänker. Varför inte fortsätta trots denna nyfunna tro på Gud? Han bara skakade på huvudet. Det är svårt att återgå till det gamla när man gått vidare. Det handlar om en livskvalitet som inte rap-life uppfyller.

Efter programmet satte jag på en skiva gospel. America´s 25 favourite gospels and spirituals med låtar som Yes I´m A Believer, When God Is In The Building och He´s All Over Me. Gud är överallt. I kroppen, i väggarna, i luften, i potatismoset. Gud är lycka och kraft i en annars så sargad värld. Kanske handlar Gud mycket om att glömma. Det finns ju så mycket svårt.

Idag läste jag Aftonbladets söndagsbilaga. Efter ha bläddrat förbi "Kändisarna blir med hund" om den nya kändisaccesoaren, hamnade jag i "Finns Gud i din hjärna?". Där kunde jag läsa att mötet med Gud är en av hjärnans konstruktioner. Guds närvaro kan, med hjälp av high-tech-utrustning, observeras och dokumenteras. Det finns delar av hjärnan som bearbetar och styr vår rums- och tidsupplevelse. När vi har en andlig upplevelse slocknar de delarna vilket gör att vi känner oss bortom verkligheten. Hjärnan blir så överväldigad av den intensiva stimulansen (som till exempel dans, meditation eller sång) att den kopplar bort vissa sinnesintryck. I artikeln medföljde även en hjärna i genomskärning. Sedan kunde jag vända blad och läsa om Amelia Adamo-effekten.

När blev Gud konkretiserad? Gud kan väl inte vara en neurologisk företeelse? Jag blir ledsen. 2003 kanske vi kan få Gud per SMS. De stora IT-företagen lockar med "Koppla upp dig på Gud". Sjukhusen gör EEG-undersökningar på araber för att hitta spår av fundementalism. Gener manipuleras för att inte stöta sig med andra genuppsättningar...

Jag slänger tidningen och sätter på en skiva med Nina Simone, för just idag är hon min gud. På samma sätt som Allah är Gud när mina grannar knäböjer mot Mecka. Eller när det dansas på Plattan i hängivelse åt Krishna. Eller när det sjungs nayabingi i skogen för Haile Selassie.

Det står en gran här som varit med i reklamfilmen för Comviq. Kändis-gran. Det kommer bli den konstigaste julen. Ge mig anti-depressiva och en flaska vin. Ge mig en sandstrand och en hårig grek. Ge mig strippklubben Rasputin i Moskva. Tack och lov att det här året snart är över. Ge mig 2007 och ett heltidsjobb. Ett sexliv och månadslön. Konstnärsstipendium och en resa. En vältränad rygg och rosiga kinder. Ge mig mitt liv tillbaka!

Vaknade utvilad. Åter igen stress på 76:ans buss. Sitter nu på jobbet och väljer ut filmer som jag ska låna. Eternal sunshine of the spotless mind. Bergmanfilmer. Måste hitta något med ett happy end den här gången. Typ en Jennifer Aniston-film. Eller kanske Armbryterskan från ensamheten? Pepp-film. Och så är ju hennes far och hans bröder de sexigaste männen ever. Min dröm är att träffa en sådan man - lång, norrländsk och med tattar-mustasch. Jag fantiserar om hur vi dansar tango under midnattssolen. PMS + sorg = molotov cocktail. Igår sov jag nästan hela dagen. Översatte en mening av hundra tusen som jag behöver göra till på måndag. MERDE.

Jag kan inte sova. Försöker lägga mig tidigt så att jag ska orka jobba imorgon. Räknar streck från persiennernas skuggor på väggen. Tittade på konstprogrammet Arty. Stadsplanering är intressant. Sjukhuskonst är intressant. Huddinge sjukhus består mestadels av förskräckliga glasmontrar med uppstoppade ekorrar och teckningar av färgglada enhörningar. Men på intensivvårdsavdelningen finns en fondtapet som föreställer en skog, där vita pappersark flyger fritt i luften. I väntrummet står kronärtskockor i glasskålar. Och så i taket; detta prisma som distraherade min gråt för en stund. Jag kan inte öppna mormors julkalender, för jag kan inte med att räkna dagarna. Kanske är det anledningen att jag inte kan sova - jag vill att tiden ska stå stilla.

Hurra. Vann ett signerat ex av Sture Johannessons "Haschflickan" på Konstföreningen idag. Inramad och allt. Fantastiskt. Nu har jag en rosa naken kvinna ovanför matbordet. Jag är latent lesbisk.

Jag minns inte känslan av att ligga sked en hel natt. Att vara i tvåsamhet. Jag har vant mig av med tanken på det. Jag kan översköljas av ömhet när jag träffar Sasha, men det kan vända samma sekund och förvandlas till irritation. Tvåsamhet har blivit självupptagenhet och det får jag finna mig i. Jag måste rida ut den här stormen innan jag är redo igen. Tills dess jobbar jag med Rysslandsprojektet. Nu kan man köpa Made in Russia på Konst-ig i Kulturhuset och Café Edenborg i Gamla stan. Snart också på Fotografins hus och Moderna Museet. På söndag kommer jag att sälja tidningen på Forums bokmässa. Sofia och jag ska till Allmänna Galleriet imorgon och planera eventuell utställning. Har ett gäng sköna idéer. Är dessutom arbetssökande - behöver ett heltidsjobb.

Dessa brittiska dokumentärer... denna gång om excentriska enäggstvillingar. "The psycic twins" påminner om mina halvsystrar. Pappa var tidigare gift med en amerikansk konstnär. Tack och lov klär de sig inte i likadana kläder. Tvillingparen i dokumentären lever identiska liv, ett par till och med i celibat, utan män.... de är över trettio och sover i samma säng. Incest-vibbar!

- Sju år kommer det att ta, säger min lärare i ryska till mig. Sju år innan du kan bli normal igen. Hon var så säker på sina ord, som om hon läst dem i en instruktionsbok hur man hanterar sorg. Jag drack pulverkaffe i en doktorandkopp och kände hur tillvaron rann genom fingrarna som sand - hur ska jag kunna samla ihop bitarna av det språk jag en gång behärskade? Skelettet av substantiv, adjektiv och verb. Gerundier och participer. Possessiva pronomen och prepositioner. Tiden hinner ikapp mig. Inatt kom han tillbaka i drömmen. Stod i hallen i skinnjacka och log som om ingenting hade hänt. Det är ett barns drömmar jag drömmer. Självklart läser jag min egen sorg i Didions bok. Hon skriver mina tankar, kusligt överensstämmande med mina föräldrars relation och hur vi har gått igenom detta. Det finns två sorters sorg: den "normala" som förknippas med växande och utveckling, och den "komplicerade" som också kallas "patalogiskt sörjande" där man tappar verklighetsuppfattning. Hon skriver om svårigheten att acceptera faktumet att den närstående är död, den där barnsliga reaktionen att vilja ändra historien och fortfarande hoppas att allt bara varit en dröm. Sedan det fruktansvärda mötet med verkligheten, att läsa dödsannonsen, nekrologerna, eposten från vänner och familj. Orden svart på vitt. Bara några timmar efter jag sett min far död låg nyheten uppe på Internet, som ett slag i ansiktet. Samtidigt en lättnad för min mamma att slippa vara den som berättar. Ibland vill jag örfila mig själv, vara rationell och tänka att det här med döden är naturligt, det finns i allt och alla. Sedan läser jag apotekets manualer "Att vara närstående till en cancersjuk" och blir utom mig. Varför visste jag inte detta, då? Varför sitter jag här exakt två månader senare och bläddrar i "Efter cancerbeskedet"? Det kan kännas som att hela tillvaron rasar samman.  Plötsligt är de självklara sakerna inte självklara längre. Framtiden är fullständigt okänd och man är rädd.

Visste ni att...
en näbbmus klarar att vara utan föda i tio timmar, medan en orm klarar 3 år? Den längsta tid en människa varit utan föda är 382 dagar. Rekordet sattes av en skotte 1965-66. Han levde endast på kaffe, te och vatten. Världens minsta däggdjur är flimmernäbbmusen.

Man står på Konsum och packar mormors påsar - ärtsoppa, chokladbiskvier, middagar i engångsförpackningar. Och man känner att här, här finns det något väsentligt. Och man ler när hon, precis som alla andra år, ger dig en julkalender i present. Åtminstone det är beständigt.

Regn och rusk. Julmarknad på Konstfack och Street. Fick en ljusstake i formen av ett lejon. Köpte julklapp till Sofia. Nu ska jag dricka glögg. Rösten kommer sakta tillbaka. I mammas speglar är man alltid vacker, i mina ser det ut som man har mässlingen.(Och till dig som snodde min cykel vid Sandsborgs tunnelbana: shame on you!)

Så Markus vann Idol. Heja Norrlandsguld. Och den där Juha har de burat in igen. Peace, love and understanding. Jag sätter upp adventsljusstakar och äter mandarin. Har sett "De bästa av mödrar" på dvd. Om jag mår bättre imorgon blir det julmarknad på Street.

Hittade mina anteckningar från första tiden i Ryssland. Mina kyrilliska bokstäver ser ut att ha skrivits av ett barn, så gulligt! Och så alla konstiga ord som jag skrivit ner för att inte glömma dem: missfoster, brudar, idiot, arsle, ska vi gifta oss?, "du har inte med saken att göra". På nätet kan man köpa en tröja där det står "Pashol nashuj means have a good day in Russian". Hahaha. Egentligen betyder det dra åt helvete (ordagrant "dra åt kuken").

Tystnaden. Tisjina. Jag tvingas viska, halsen tillåter inget annat. Detta genomled min far i fyra månader. Att vara stum. Inte kunna skrika när det gör ont. Inte kunna samtala med sin fru och sina barn. Bara lyssna till sin inre, desperata röst. Detta är ingenting som jag går och tänker på för mycket, för då skulle jag bli galen.