sannusjka

Vad ska man göra med alla gamla kollegieblock? Spara dem? Riva ur sidor som känns viktiga? Allt klotter som tillsammans kanske ger en helhetsbild... Konstiga utsvävningar på ryska. Jag saknar ryska språket. Mina studier ligger på is. Ryskan har ju hela tiden varit ett sidospår, i väntan på någonting annat. Jag vet inte vad detta någonting annat är. Efter en middag hos Gabbi känner jag mig åtminstone mjukare i kanterna. Vilken befrielse med ett ombonat hem, böcker längs med väggarna, saker. Rubens rum med alla leksaker, riktiga leksaker i trä. Vi drack kaffe från finservisen och pratade lite skit om Konstfack... Tidigare idag träffade jag Zhenja, min kompanjon i Made in Russia-projektet, som var i Stockholm med sin tjej Olga och hennes son Jarek. Lika märkligt varje gång mina ryska vänner är på besök i min hemstad. Världen känns så liten. Det var extra roligt att höra Jarek blanda ryska och svenska språkkunskaper...(han är tre år). Han lägger på ryska grammatiska ändelser till svenska ord, t ex "båtitchki". Så gulligt!

Jag avskyr de utekvällarna då allt känns gjort av papper. Jag satt i en källarlokal och fick passiv cancer av alla cigaretter som röktes, av allt som sas, av allt. Folk som känner sig fria och radikala av att få röka på lokal, som gör det bara för att. Min maskara rann och jag hällde i mig burköl, drog något dåligt skämt om T9:an i mobilen, kissade på en toalett med ultraviolett strålning, sa till Anna att hon är världens snyggaste, sen begav jag mig därifrån. Jag avskyr de kvällarna då jag är tung i hjärtat av sorg. När ingenting hjälper. Satt ensam i Berzelii park en halvtimme och väntade på Julia. Full som en kastrull, i slampig kjol. Det kom fram män ur mörkret som visslade åt mina nakna ben. Jag kände så mycket hat. Och jag avskyr att vänta på folk som är sena. Vi gick till Chinateatern. Sist jag var där stod jag och Fanny i foajén med röda rosor till Karl Dyall efter hans föreställning Fame. Vi var lite kära i Peter Jöback också, vi visste förstås inte att han var gay. Det var så länge sen. Ljusår. Jag stannade inte länge på China. Pratade bara med Julia om hennes kärleksliv och tittade på folk som dansade i laserljuset. Pasha sms:ade och frågade om den där kinesiska teatern ligger på Mariatorget... Han hittade till sist och hade ny parfym. Tog mig till Neu där det var domedagsstämning. Svarta draperier, tända ljus, nästan inget folk. Stackars Pasha, jag är alltid ett vrak när jag träffar honom. Ryssar är bra på att hantera panikångest... han följde mig till tåget, gav mig några mynt så jag hade råd med biljetten... gav mig en dunk i ryggen och en kyss på kinden. Jag väntade i evigheter på tåget, även i Gullmars. Träffade två killar som frågade hur läget var. Det ville jag inte säga, så jag bad dem berätta om kvällen. De hade druckit sig fulla på konjak och träffat en irakier. Ni är så borskämda, hade han sagt. Ni har alltid kunnat öppna ett kylskåp fullt med mat... medan jag har fått ett automatvapen i fejan. De frågade honom om han har dödat någon, hans ansikte hade blivit svart och han vägrade svara. Killarna var helt betagna av denna irakier. Den ena killen ville lägga sitt huvud på min axel, men jag parerade. Den andre lät mig lyssna på sin ipod, en gammal låt med The Verve. En sekund försvann min panikångest... Minns att hararna var ute när jag gick över skolgården hem.

Jag har ingen täckning på mobilen i Norrland. Ni får maila...

Kommer ni ihåg tonårsparfymen Date? Jag var Pamela. Sval, nordisk blondin. Hittade flaskan ute hos mormor och blev hög på lukten av mina tidiga tonår. Nu står den i mitt badrumsskåp.