sannusjka

radon, legionärssjuka, ström, giftiga svampar, kemikalier, cancer, HIV, Lindsay Lohan.

Jag sov hos mamma inatt, något som alltid lämnar kvar en vemodig känsla. Pappas saker... Den tomma stolen. Datorn med sitt tysta tangentbord. Lådor fulla med tidningsurklipp. Jag fattar inte att detta har hänt! Rörde mig som en zombie över stan, var på Monki med Sofia och köpte kläder, drack kaffe på Medis. Promenerade länge med Pasha. Kände hur det kröp under skinnet, som att sorgen tar stryptag så fort jag försöker skaka av mig den. Den påverkar allt jag gör. Sätter allt i perspektiv. Både hämmar och gör mig modig.

Träffade alldeles nyss Leif Pagrotsky. Han frågade om vi hade någon ny rysk film och gav mig sedan en inbjudan till Kulturrådets invigningsfest på plan 6. Jag frågade om det var en vild fest, han sa nej, jag kontrade med att berätta att Filmhuset minsann hade orgier på 70-talet. Men att jag tyvärr inte var född då. Haha.

Vi brukade sova i samma säng. På den nedre britsen av en våningssäng. En natt vaknade jag av att hon slog mig hårt över bröstet, i sömnen. Det var alltid en outtalad ilska mellan oss, avundsjukans och missunnsamhetens kraftfält. Vi var på hästkollo. Jag som inte ens gillade hästar. Jag gillade överhuvudtaget inte friluftsliv, med undantag för ett Tjuren Ferdinand-beteende som drog mig undan från kanotfärder och volleyboll på stranden. Kraftfältet mellan oss vibrerade av önskan att bli som den andre. Hon, arbetarklass. Jag, medelklass. Hon, makaroner och köttbullar. Jag förrätt, varmrätt, efterrätt. Hon levde med sin ensamstående mamma, en rar kvinna som inte kunde hålla min vän i styr. Jag skämdes över hur bra min familj hade det. Jag skämdes över att mamma gjorde avocadohalvor med romsås till förrätt och hoppades att pizza skulle stå på menyn nästa gång vi hade gäster. Jag skämdes när pappa ställde frågor till mina vänner som fick dem generade eller rent av rädda. Hon var den första av en rad depressiva tjejkompisar som jag omgav mig med. De som idag har barn, silikonbröst eller till och med är försvunna. Jag minns att vi skadade varandra. Inte bara genom att slåss i sömnen. På hästkollot pratade hon skit bakom min rygg. Förmodligen hånglade med killar jag var kär i. Hon och jag hade något som liknade ett passionerat drama. Jag har ingen aning om var hon är nu. Sist jag hörde någonting bodde hon i fosterfamilj någonstans på landsbygden. Det är märkligt hur vissa människor tycks slukas upp av jorden. Och nu skriver jag om henne på bloggen. För jag tänker på henne. 

Igår blev jag bjuden på middag på Marie Laveau. Sedan exklusivt rödvin på Grand hotel. Har fått ett smickrande jobberbjudande. Idag var jag och Pasha på Adidas outlet vid Hammarbyhamnen. Köpte ett par byxor för 70 spänn. Har ont överallt. Tränade på gymmet igår + simning. Vaknade halv sju imorse med världens energi. Livet börjar få en liten uppåtkurva.

Hahahahahahahahahahahhahahahhaha. Jag har varit på RAVE.

Tjo. Jag, Ylva och Sofia gjorde stan idag. Kallt var det, och mycket prat om mensvärk och allt annat som gjorde ont för stunden. Ylva köpte en fin, himmelsblå klänning som passade hennes byst. Jag köpte ett par punkiga stövlar på Beyond Retro. Sofia köpte fågelörhängen i silver. I kväll ska jag på Anna U:s 25-årsfest. Har en flaska av det billigaste vinet och gulliga presenter.

Legally Blonde, Kerstin Thorwall och onani.

För övrigt har jag en sådan där dag då jag känner jag mig totalt ful och värdelös, vill inte att någon ska se mig. Har dessutom oral dyslexi.

I dagens City finns det en jätterolig bild på vapenhandläggaren Elisabeth Weidlertz under rubriken "Polisen laddar för fler anonyma leveranser". Ett asgarv, blixt från grodperspektiv, röda naglar som kramar varsin pistol. Haha!

Jag vankar omkring hemma i sladdrig mjuksbyxa. Lyssnar på koltrasten och läser Lawrence Durrell. Mormor ligger på SÖS efter ha ramlat och slagit knäna i asfalten. Mamma biter ihop och tar sig dit, trots att sjukhus är minerad mark nowadays. Vår lilla familj är skröplig. Jag äter buljong och tänker på vad mycket kroppen klarar ändå, innan den dör.

En blåsig sommardag i Visby. Jag har precis sett en råtta kika fram ur buskaget vid mödravårdscentralen. Min gynekolog liknar en skolfröken från 40-talet i sin strama hårknut. Jag berättar om råttan. Hon frågar varför jag beslutat mig för att sluta med p-piller.
"De förgiftar min hjärna", svarar jag. "Alla naturliga känslor försvinner, inklusive min sexlust."
"Det behöver inte vara pillernas fel."
"Jag vet att det är pillernas fel. Jag har ätit dem sedan jag var femton, med några uppehåll."
"Man brukar inte sätta in spiral hos kvinnor som ännu inte fött barn."
"Jag vill göra det ändå."
"Din badsäsong kommer bli helt förstörd. Du kommer blöda konstant."
"Det viktiga är att jag har något som funkar när jag åker till Ryssland i höst".
"Ryssland! Tror du att jag släpper iväg dig dit med en spiral? Tänk om det händer något med den?"
"Det finns sjukhus där också."
"Du vet att det är lättare att få könssjukdomar om du har spiral!"
"Jag har inte planerat att ha sex med någon annan än min pojkvän."
"Hmmm."
Diskussionen fortsätter i evighet. Jag känner mig som hennes hunsade elev, det enda som fattas är att hon slår pekpinnen över mina fingrar. Sedan gör vi det. Smärtan är ytterst påtaglig, jag kan ha skrikit. Men det går fort. En Ipren senare står jag ute på gatan igen, i solen vid busskuren. Jag är darrig av smärtan som sakta klingar av. Hör hur råttan rotar bland soporna. Allt jag kan tänka är: jag är fri från p-piller.

Jag har kräksjuka. Hejdå.

Jag och Sofia drack rosévin hos Ylva. Sedan gick vi till Färgfabriken, på Jens Assurs vernissagefest och hade himla kul. Jag dansade. Sahara Hotnights spelade skivor och vi tyckte att Sofia skulle skrika "go, robertsfors!" och vifta med armarna. Träffade Ulrika och Emilia. Dansade. I toakön lyssnade jag på en konversation mellan tjej och kille som fick mig att skratta jättehögt. "Alltså, kärleksscenerna i Sound of Music är ju sååå tacky, men jag skulle inte banga Kapten von Trapp, han påminner så mycket om min far."

Assurs bilder dokumenterar studentlivet i Umeå och är, vad jag kan se, tagna med simpel pocketkamera med blixt. Jag är ett fan av snapshot-estetiken, men det är inte många som kommer undan med det, dvs att bilderna faktiskt berättar något. Naket, rått, in your face, som Nan Goldins bilder (årets Hasselbladspristagare). I det här fallet säger bilderna mig nästan ingenting, förutom den tomma känsla som infinner sig när man är bakfull - kanske är studentlivet en enda lång bakfylla. Pasta med ketchup, trånga lägenheter, killar som är utklädda till djur.

Måste få slänga lite skit på Årets bild.... Paul Hansen vinner varenda jävla år. Vem i juryn ligger han med? Tjejer är sjukt underrepresenterade i tävlingen, jag är inte alls inne på kvotering, men branchen består ju redan av jättebegåvade fotografer av kvinnligt kön. Elin Berge, Frida Hedberg, Sandra Qvist, Ylva Sundgren, Sofia Runarsdotter - för att bara nämna några. Och så dessa manliga pressfotografer som dunkar varandra i ryggen och berömmer varandras objektiv. Släpp in nytt, ungt kvinnligt blod i tävlingen! Jag vill se världen genom någon annans ögon än Paul Hansens.

Harens lilla rumpa skuttade framför mig även under denna promenad över skolgården. Polstjärnan lyste starkt. Man hoppas ju att de döda finns bland allt det där.

Har suttit i några timmar och skrivit. Blicken känns suddig. Eftersom jag inte kan skriva hemma sitter jag i en ödslig korridor på jobbet. Det har regnat lite mot fönstret. Sofia var hos mig imorse, vi pratade ganska länge och det kändes skönt. Både hon och jag har varit nära gråten senaste dagarna. Jag fick ett hälsomagasin på posten som jag läste till morgonkaffet - den här maktlösa tafattheten inför att vi alltid kan bli friskare, sundare. Rubrikerna petade på mig med sina ettriga fingrar, de blev till ett hånfullt slag mot det jag varit med om, mot min fars sjukdom. I synnerhet reportaget om Gul&Blå:s grundare och far till Filippa K. Han fick cancer och blev frisk efter ha "gjort om sitt liv". Började med fridans, gick på örtdiet och startade ett vilohem som heter Baravara. På bilden ler han lyckligt med armen om sin fru. Den här sortens livshistorier strör salt i mina sår. De skär sig mot den verklighet som jag sett i vitögat; sjukhusdagarna som mamma markerat med röd penna i kalendern, vecka efter vecka. Tankarna som irrar och bultar - skulle han blivit frisk om han druckit grönsaksjuice och tränat yoga?? Jag blir förbannad! Jag blir riktigt jävla arg och provocerad. Jag vill inte se lyckliga, rika människor som startar vilohem och myser omkring i raggsockor. Inte när jag har sett vad cancer gör med en människa. Inte efter jag har fått lappar från min far där det står "nästa onsdag är det final countdown." Psykologen som efter tålmodigt lyssnande på mina myndiga och rationella monologer säger "du har en livskris!". Pappa som kämpade in i det sista. Han knöt näven i ett hundra jävla dagar. Han kämpade till sist endast för vår skull. Han kunde inte skrika när han hade ont. Han skrev "jag älskar er" på sina lappar, med knappt läsbar handstil. Och nu sitter jag här och dränker tangentbordet i min egen gråt.

Se Sofia Runarsdotters fina bilder av tiden i Karelen. Vårpromenader, Iron Maiden, vodka. Sasha har på sig min kappa som jag fått i födelsedagspresent. Finfina tider.

Favorit i repris imorse: jag i zebratajts och fem unga killar ringer på dörren kl åtta för att kolla ventilationen. Sedan två timmar hos Natalie, med mörkare hår som resultat. Spännande. Efter det blev jag intervjuad på KGB, för Antons filmprojekt + pizza. Sedan en sväng till den ryska filmfestivalen, men var tvungen att dra mitt i filmen The Island (Ostrov). Det blev ingen klubb för mig efter jobbet igår, mötte dock upp Pasha & Anton för en öl. När jag varit glad i några dagar kommer ångestsorgknuten i bröstet och tvingar mig att kapitulera. Hela världen stannar. Fäller tårar på tunnelbanan, går inte att få stopp på det. Känner dock på mig att våren blir bra. Sofia och jag planerar att följa med Pasha till Uralbergen i maj/juni när han arrangerar sin technoklubb i Jekaterinburg. Vi längtar.

Det är någonting med våren som gör oss extra mottagliga för intryck och minnen... Jag förflyttar mig raskt tjugo år tillbaka i tiden och minns hur det var att spela kula, byta luktsuddigum. Hoppa hage/hopprep. Alla dessa förstulna blickar i korridorerna. Fråga chans, dansa tryckare. Igår såg jag Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Cancer, knulla, döden. Tyckte inte om filmen, vet inte riktigt varför. Ikväll ska jag jobba, sedan ut på någon klubb med de fantastiska oligarkerna.

Jag är glad. På riktigt glad. Sköna dagar. Jag lyckades skriva till slut igår, Pasha kom förbi och vi tittade på En prins i New York och drack öl, jag fick läsa hans ryska texter och vi pratade om hur svenska språket definierar trötthet, till skillnad från ryskan där man bara kan vara trött om man arbetat mycket hårt. Imorse kom Sofia på frukost och vi satt alla tre i solen och Pasha ritade en skiss av hur den ryska mellanformatskameran Sputnik ser ut. Snart ska jag få se den live. Sedan gick han och jag från mig till Skanstull, åt glass. Jag gick på redaktionsmöte med Re:public service och spånade idéer. Precis så här vill jag leva. Precis. Ikväll, Cinemateket.

Mina balkongdörrar är täckta av tumavtryck. Jag tänker att alla som har besökt mig har satt sina tummar där, inklusive pappa. Han bar upp möbler för alla trappor utan hiss, satte upp hyllor, sågade, limmade... när cancern redan fanns där, utan att vi visste. Nu tvekar jag. Vill inte göra dörrarna rena.

Idag har jag gjort allt utom att skriva. Jag har diskat, dammsugit, kastat glas, tvättat mattor, handtvättat behåar... Frilansarens eviga dilemma.

Men: jag kommer aldrig glömma bilden av kroppen, liten och spröd som en fågelunge, skändad av ärr. Mamma ringde och grät, det gör mig så ledsen. Och arg på att hennes vänner inte engagerar sig mer. Hjärtat vrider sig.

Jonas Thente skrev om rysk chic-lit i dagens DN. Det som skiljer genren från väst är att kvinnorna har barn och inte har som mål att hitta Mr. Right. Jag säger bara: круто, классно, клёво! Ryska kvinnor är starka och vet hur man får g-punktsorgasm. Я вас люблю.

Igår var jag ute med mina två oligarker. Först var vi på Göta källare, i något slags vip-rum med svarta draperier som gav stället en tvivelaktig atmosfär. Det var vi, ett gäng asiater, gratis öl och laxsnittar. Tog en taxi till Enskilda galleriet och trängdes i allt det vita. Mådde fortfarande illa av medicinen. Sedan en sväng hem till Antons kompis i St Eriksplan och rökte vattenpipa med kokossmak. På vägen hem, vid skolgården, såg Pasha och jag två rådjur. Undrar om det är samma rådjur som jag träffade i vintras. Idag promenerade vi från Skanstull till Karlaplan. Jag lär mig något nytt varje gång vi ses. Han berättade att i Ryssland är svanar sällsynta och mycket speciella djur. Har man lyckan att få se en svan får man tur resten av livet. Under vår promenad flöt ett femtiotal svanar fram över Nybroviken. Ett riktigt svan-party. Vi tittade på Notjnoj Dazor på Filmhuset och jag somnade. Åt delicatobollar och hånglade. SFF hade fest så vi fick gratis mat och vin. Nu, ett dygn senare, är jag hos mamma. Har tittat lite på dokumentären om Anita Ekberg, från hennes besök på Filmhuset i somras, när jag jobbade. Såg min egen nacke. Jag hatar autografjägare. Verkligen.

Jag älskar Alex Schulmans krönikor. Anser honom vara en mycket begåvad skribent. Dagens krönika i punkt.se var fint underfundig om människans komplexa natur. Vi är levande lökar och det är därför vi är så spännande. Jag vill börja skala. Slipa min pyramid (som Anders Petersen säger i JH:s dokumentär). Tänker också på den där historien som alla använder som avskräckande exempel - om mannen som fick en haschpsykos och trodde han var en apelsin. Och så detta om bakfyllan som dödar alla kreativa idéer man hade kvällen innan under sitt tredje glas vin. Man ligger i spillrorna av dem och våndas. Eftersom jag bara drack en ynka flasköl igår mådde jag oförskämt bra på min bussresa längs Strandvägen. Ett ögonblick där ingenting gjorde ont, kroppen var varm och lugn och jag kände mig med ens helt bekymmersfri.

I samma rum som tvåhundra tjejer, nykter. Alla sorter fanns representerade - jag och Sofia satt på balkongen och såg ner på folkmassan och konstaterade: vi har sjukt snygga tjejer i vårt lilla land. Flathångel och elektrodans med visselpipa. Flator som är så där flatiga som man blir om man bär sin sexualitet som ett attribut, en fetish. (Mustascher målade med kajalpenna). Glammiga redaktörer med dyra väskor längs väggarna. Återkommer med tankar om vad som skrivits i nya numret av Bang. Känner att jag lätt brusar upp nuförtiden. Jag var trött av medicinen och intervjun. Det gick alldeles fint att träffa tjejerna, de var välformulerade och lättpratade, även om det alltid är svårt att hitta bra frågor. I synnerhet när man är så disträ som jag. Och illamående. Åkte tidigt från festen. Sofia stannade kvar och dansade snyggt. De spelade PM Dawn, min favoritlåt. Mitt hår blev fult av det fuktiga vädret. Men vad spelar det för roll när man får fina sms. I Ryssland ger man sina tjejer blommor och hjälper till med disken på Kvinnodagen....

På nyheterna hade de ett inslag om Sterva-skolorna i Ryssland, där kvinnor får lära sig att bete sig mer som män, dvs att inte visa sin svaga sida utan istället manipulera det andra könet tills man uppnår sina mål. De kallar det stervologi. Sterva betyder bitch. Kvinnorna på kursen tycker att det är ett bra sätt att få bättre självförtroende, få kontroll över sin kropp och lära sig förförelsetekniker. "Det är vi ryska kvinnor värda."

Insåg just att jag har köpt en fetaost från oktober 2006. Usch. Har varit med Sofia och tränat gym. En hårig man ville bli min vän. Han frågade hur ofta jag tränar, var jag bor, vad jag heter. Jag var svettig och hade mjölksyra i biceps. Ångbastun luktade bajs och jag tittade ohämmat på nakna kvinnor. Nu är jag hemma, luktar gott, känner mig stark, ska äta mycket mat (utan fetaost) och titta på The Great Gatsby.

Четыре щенка, из них три кобеля и одна сука. Jag jobbar hemma idag, läser konsthantverksfanzine och försöker komma på frågor till intervjun. Imorgon ska jag träffa Slicker-tjejerna och gå på Bang-fest. Nu kom Sofia, vi ska äta lax. Sen ska jag till vårdcentralen och kolla om jag har nån könssjukdom.

Technoryssen kommer hit med öl, ryska sagor och massage. Vi pratar om allt. Jag lär mig om mentalitet i Ural, slang i Petersburg, solrosor... När livet känns svårt säger han "var hård, som Tereshkova" och skickar mig videoklipp från hennes rymdfärd.

Jag åt lunch med min dagisbästis och vi pratade om våra respektive föräldrars bortgång. Det är alltid något speciellt att få tala med de som varit med om samma sak; samförståndet och den fokuserade blicken. Efteråt känner man sig tom, men samtidigt laddad med kraft. Jag sörjer att mina barn inte kommer få den där kloka norrländska märkliga mannen som morfar. Och jag sörjer att han inte fick uppleva glädjen med barnbarn. (Och nu måste jag ta en snus för att inte börja gråta på jobbet.)

Har varit på galapremiären av Nina Frisk. Jag fick nästan panikångest. Alla dessa stela människor, fotografblixtar och denna tramsiga film som fick mig att vilja gå därifrån. Tack och lov för hemmets lugna vrå. Jag rymde så fort jag kunde, gick inte ens på efterfesten med gratis drinkar. Tänker på Sofias far som såg en varg utanför huset i Bjänsjöå. Att jag också skulle vilja se en varg.

Fantastiskt väder! Jag, mamma och Sofia var ute hos min mormor på Insjön, drack kaffe på varandan i solen. Tittade i gamla fotoalbum där jag är bebis och mor & far unga, solbrända, vackra. Hittade morfars Super 8-kamera som vi vill lära oss att använda om det är möjligt. Åt en semla, mådde illa. Mamma berättade historien om när jag kom hem full första gången - jag hade varit på fest hos Julia som bodde i huset mittemot på den tiden, skulle få vara ute sent men kom hem klockan elva och stod i hallen och skrek jag är sjuuuuuk. Sedan låg jag och kräktes rödvin halva natten och svor på att jag aldrig skulle vara full igen. Yeah right. Igår var jag på Allmänna galleriet med Julia (elva år senare), hennes zza zza zu var med och jag gick mest omkring och snubblade på folk eftersom det var trångt och min motorik inte riktigt funkade (jag var inte full). Det var en pärs att ta sig hem - fastnade på Rådmansgatan eftersom en anarkafeministpunkare blev spöad i sista vagnen. Poliser stormade tåget och vi satt fast i evighet. Folk var sjukt fulla och vidriga, jag ville sjunka genom jorden. Nu ska jag samla ihop kläder som ska skänkas till baltstaterna.

Drömde att pappa ringde och sa att maten är klar. Somnade med sminket på. Ylva var vacker på sin fest, i lång prickig och urringad klänning. Hon fick en bok av mig i present: The Male Body, history of the nude. Jag, Sofia och Pasha satt på golvet och drack burköl. Allt var mycket fint och trevligt. Någon gav mig en komplimang om min klänning: den är liksom somrig och vintrig på samma gång. Killar gillar tjejer i blommiga klänningar.

Technoryssen har inte bara varit livvakt åt t.A.T.u, han är född på astronauternas dag och gick på dagis som hette Kosmonaut. Finfina grejer. Jag frågade om han drömmer om att åka till rymden, men det gör han inte. Rymden har alltid varit på tapeten i min familj. Pappa hade starka böjningar åt allt vad astronomi hette. Själv minns jag att vi hade en rymddag i skolan där vi fick krypa in i en uppblåsbar igloo med himlavalvet snurrande runt oss. En kall fläkt fick huden att knottra sig. Vintergatan kunde jag inte utläsa förrän i Ryssland, de där fullkomligt stjärnklara nätterna vid fiskodlingen som jag skrivit så mycket om. Vinter, vår, sommar, höst.

Ps. Glöm aldrig att Valentina Tereshkova var första kvinnan i rymden.

Julia har zza zza zu och min kropp beter sig märkligt. Brösten växer och jag har ont i lederna. Ett fall av PMS eller möjligen någon slags växtvärk, livet förändras och kroppen vill följa med.