sannusjka

VÄDRET_ Högsommar. En närmast trettio grader värme som övergick i sadistiska skyfall och åskstormar med hagel stora som studsbollar.

STADEN_ Inbjudande, vänlig, sexig, kreativ, full av förälskelse. Lägenheter som gjorde mig grön av avund. Mejans studio ligger i Mitte, vid Bernauer Strasse, och är minimalistiskt inredd med vita väggar, rostfritt stål, furumöbler och porslin från Ikea. Vi hälsade på vänner som hade fantastiska våningar i sekelskifteshus (renoverade efter kriget?). Historien lurar i varje hörn. Ett stenkast från vår dörr låg muren med ett omgivande ingenmansland. Ändlösa promenader med skavsårsplåster.

MATEN_ I jämförelse är Stockholm fattigt på bra matställen. I Berlin är t ex en falafel någonting helt annat; en riktigt smakupplevelse. Vi åt på en vietnamesisk restaurang varje dag och drack färskpressad morotsjuice eller fruktsmooties. Gatorna i Berlin är breda med en uppsjö av uteserveringar under lummiga, gröna träd. Färgglada lyktor och många glas vin.

KLUBBARNA_ Vi var ute tre nätter i rad. Fredagen tillbringades på Berlins största och mest opretentiösa technoklubb Tresor som hålls i ett gigantiskt industrikomplex. Lördagen bjöd på stor fest på Rio, där ryktet sa att Marilyn Manson skulle spela, men istället dök Peaches upp och gjorde en riktigt grym show på bardisken, klädd som en liten sjöjungfru med glittrande fiskfjäll. Den natten dansade vi så hårt att svetten rann längs med låren. På söndagen spelade Ellen Allien och Apparat på en sovjetisk folkopera. Märklig känsla att dricka öl och röka uppe på scenen, kanske inte den ultimata platsen för en technospelning.

MÄNNISKORNA_ Jag och Anna levde i perfekt symbios. Vi umgicks endast med tre andra människor. Då och då dök det upp någon som gjorde intryck: mannen på pendeltåget som ihärdigt rev ur sida efter sida ur en roman, för att sedan stoppa sidorna i innerfickan på skjortan, vaktmästarinnan på Fotomuseumet som hällde ut en flaska med citronläsk i handfatet när jag var på toaletten, irländaren som kunde se min aura på Tresors uteservering ("I can see that something bad has happened to you recently"), de testosteronstinna killarna på Tresors dansgolv som började slåss och som jag försökte gå emellan, punkarna som visade oss sina rum i ett squat som heter Köpi och bjöd på kaffe latte och spelade Lugna favoriter på radion, tyskarna på Kottbusser Tor som kallade oss perversa när vi sa att vi är från Sverige...

KONSTEN_ Akademie der Künste i Bellevu; vackert beläget hus i Bahausarkitektur, och den fantastiska parken en bit därifrån. Bahausmuseet. Hamburger Bahnhof. Fotomuseet. Alla små gallerier.

SHOPPING_ Tre par skor, billiga designsmycken och en blus från Annapuppe, två fotoböcker av Boris Mikhailov, en röd desk organizer från Bahausmuseet, produkter från Dr. Hauschka. Vi ville köpa en tysk porrtidning från 60-talet på marknaden. Men gubbarna som sålde den var så äckliga så vi iddes inte.

Mamma fick en ansiktsolja från Dr. Hauschka och jag fick marmelad, honung och badsalt från Öland. Vi åt sushi, bakade muffins och tittade på filmen En sång för Martin som fick magen att knytas samman som ett russin; dels för att Sven Wollter är lik min far i sjuksäng och för att det är en otroligt sorglig historia. Jag läser nu romanen som filmen bygger på: Boken om E av Ulla Isaksson.

Det är vemodigt att komma hem. En vecka i Berlin är inte nog, jag vill tillbringa ett helt liv där. Om jag mådde bra bara för att jag var på semester spelar ingen roll, jag vill genast tillbaka för att må så igen. Kände mig fri, och i Stockholm känner jag mig fastkedjad.

Drömmarna om pappa blir allt starkare: nu kan jag se hans ansikte klart och tydligt och även känna hans pappalukt. Bilden av honom börjar bli mänsklig och närgången, vilket fördjupar sorgen. Sista natten i Berlin såg jag honom så intensivt att jag kunde prata med honom.

Stockholm känns kallt. Lägenheten trång. Att komma hem är ingen schlager.

I Sovjetunionen berättar man historien om två grodor som läggs i en stor burk fylld med mjölk. Den ena grodan ger upp från första stund, han har förstått att de ändå kommer att drunkna, varför kämpa? Han sjunker ner till botten. Den andra grodan sprattlar frenetiskt, så länge att mjölken hinner bli smetana (gräddfil) och han kan hoppa ut ur burken.

Är det inte ganska fint att få en sådan historia berättad när man står halvgråtande på ett dansgolv med tinningar bultande av migrän? Och sedan bli satt i en taxi hem. När man mår dåligt är det ingen idé att analysera situationen, det enda logiska är att fortsätta sprattla tills det går över.