sannusjka

Roligt.

Min kära vän Zhenja var på besök i Stockholm i helgen. Han gav mig ett ex av Afisha, Moskvas lyxigare motsvarighet till DN På stan. Alexander Velikoselskij, som är med i min tidning Made in Russia, presenteras här som Rysslands nya musikaliska framtidslöfte med sitt projekt Cycle Hiccups! Lycka!

Jag är riktigt förbannad på den självgoda iraniern. Han står här och juckar mot disken och säger, för femtioelfte gången, att jag ser trött ut och behöver frisk luft/simning/pojkvän. Nej, jag är inte ett dugg trött, jag är lycklig och har sprungit hela Valhallavägen i regnet, så kanske att jag är lite svettig och att mitt smink runnit: men jag är INTE trött. Så sa jag. Men iraniern fortsätter trycka sig mot disken och trixa med ögonbrynen.

Jag har varit på födelsedagskalas hos J. Fem sorters kakor, tårta, nybakat bröd, sallader, allt gick ner och jag satt mätt och lycklig på de antika möblerna hemma hos hennes mamma, diskuterade våldsfilm: våldtäktsscenen i Irrevisible som jag valt att inte se. Än. Detta ämne togs också upp hos Julia och Joel igår till rödvinet: Julias hud knottrades bara jag uttalade ordet i r r e v i s i b l e. Våldtäktsscenen verkar sitta djupt etsad i minnet på de som sett den. Vi gick till klubben Russian Spring Break där alla var nitton och hade keps. Jag kan ha blivit full på Red Stripe, och jag kan ha dansat till Ante up. Jag älskar känslan att vara totalt osårbar: armbågarna och trängseln kändes inte, ingenting gjorde ont, allt rann som vatten genom fingrarna. På vägen hem gick jag förbi en spykavalkad, det satt unga killar i varje port och kräktes i kors. Jag blev rörd.

Det här är roligt. Läs även parodierna på Det ljuva livet och Fashionmuslimetterna.

Jag har berättat lite om brevväxlingarna med F. Det finns en till människa i cyberrymden som förgyller mina dagar. Han heter Alexander och är den drivande kraften bakom 56 stuff, ett kreativt nätverk för elektronisk musik med egen label. Han mailar mig sina låtar och små gulliga brev på ryska (ibland engelska). Vi har ju träffats i verkligheten, eftersom han är en del av Made in Russia-kollektivet och spelade på vår releasefest i Stockholm. Nu bor han i Ukraina. Behöver man visum för att åka dit? Förmodligen. Det vara bara under schlager VM som det avskaffades.

Är detta ett skämt? "Filippa Bergs perfekta liv". Små tråkiga inlägg om vilka bjudningar hon varit på i veckan, gratis vin och tilltugg, vilka kläder hon hade på sig, blablabla. Jag dör. Sedan kan jag avslöja att kulturministerns man verkar vara en riktig moderatsnobb. Jeanne Moreau as well. Autografjägarna har Asperger allihop. Idioti är vad det är.

Jag hade glömt, idag har det gått ett år.

Jag sitter här i det stora förrådet och lyssnar på musik, snusar och dricker kaffe... Försöker skriva på min text till Re: public Service. En av mina favoritbloggar heter Tristessen, och idag fastnade jag särskilt för detta.

Läste också någonstans att Henrik Schyffert, Fredrik Lindström och Kristian Luuk har skrivit en teatralisk monolog om 90-talet, en slags hyllning till vad jag förmodar var deras golden days, det vill säga när Knesset, ZTV och Hassan fanns. Innan de blev rika och programledare på SVT. Om ni läste mitt inlägg om nittiotalet, vet ni att jag också drömmer tillbaka... men gjort är gjort. Let it be. Låt magin finnas kvar.

Jag undrar om Unni Drougge får samma behandling som Maja Lundgren i media. Hon som har barn att ta hänsyn till. Läs kommentarerna på Isobels blogg.

Jag möter ögon i tunnelbanan som registrerar mitt läckage. Om ni har läst Joanna Rubin Drangers serieböcker vet ni vad jag menar. Det finns dagar då man läcker... det kan vara ett moln av dålig självkänsla, olycklig förälskelse, eller i mitt fall: sorgen och saknaden. Joan Didion nämner också i sin bok att en förlust syns i ögonen, att de är spöklika och döljer sig bakom ett filter.

På bokmässan tänkte jag inte på min far. Möjligen att jag nämnde honom för någon i samband med frågor om vad jag har för framtidsplaner. Jag lämnade dock inga existensiella frågor hängandes i luften. Inga svarta moln. Endast röda rosor till dem som förtjänade beröm. Det fanns en person i lokalen: Johan Hakelius. Han publicerade en krönika i Aftonbladet när min far var som sjukast. Mamma skrev ner en mening från den krönikan på en post-it. Lappen sitter kvar i hennes kök som en påminnelse om hur det kändes i närvaron av döden: Jag befinner mig i en existensiell centrifug. Det tänkte jag på när jag såg Johan Hakelius skåla friskt i vin. Men jag sa ingenting, för jag ville inte läcka.

Jag diskuterade Martina Lowdens bok med två personer som inte gillar den. Jag förstår deras invändningar. Men för mig är boken ett kärleksbevis till språket. Det är ingen roman. Det är en orgie, en existensiell centrifug. Jag tar fram den när jag behöver påminnas om den kärleken. Ja, den är pretentiös, full av högmod, den komplicerar, förblindar. Jag behöver den sortens sugande kraft, trots att jag är ett fan av less is more.

I går samlades vi hos Emma. Vi har startat en studiecirkel och ska träffas en gång i månaden för att prata bild och text. Om allt som inspirerar och skrämmer, all skit och allt vackert. Hur man bemöter en snål och sur redaktör. Slippa vara ensamma i den skiten.

Mina fantasier är så starka att jag om natten omfamnar en fantomkropp.