sannusjka

Nu har jag sett den! Vaknade helt svullen i ansiktet eftersom jag hade gråtit så mycket. Fatih Akin måste 2000-talets mest begåvade regissör tillsammans med sin fru Monique Akin som castat skådespelarna till Vid himlens utkant. Fotot, ljuset och musiken + miljön på Istanbuls gator är hänförande. Karaktärerna har sådan karisma och närvaro att man helt glömmer bort att det är en fiktiv film. Nurgül Yesilçay som spelar Ayten är galet vacker (precis som Sibel i Mot väggen).

Handlingen liksom snurrar kring sin egen axel, med två dödsfall som motor. Den plötsliga, aggressiva och totalt onödiga döden som sker blixtsnabbt - en örfil, ett misstag, en bakgata och en pistol i fel händer. Scenen med Lottes mor på det sammetsröda hotellrummet fick mig nästan att snabbspola, den sortens förtvivlan som jag så väl känner igen gick rakt in. Bilsekvenserna i det turkiska landskapet fick mig att vilja ta första bästa flyg. Och sedan - döden som katalysator för något nyskapande, Lottes mor som plötsligt vänder blicken utåt och börjar om, den där sugande kraften av att överleva ett trauma.