sannusjka

Man står i solen på stationen, luktar Prada, är kär, dricker gott kaffe och läser en bra bok, inga obetalda räkningar. Då är inte detta långt borta.

Igår fyllde jag 27 år. A kom hem till mig tidigt på morgonen när jag sov. (Själv hade jag kommit hem sent på natten, kanske vid 02 och det första jag hörde när jag öppnade porten var skrikgubben som högljutt diskuterade med sig själv.) Jag fick tårta och presenter... det var länge sedan jag blev uppvaktad på det här sättet. Solen lyste upp lägenheten och vi sov en stund tillsammans. Min blåslagna kropp efter technodans på Berghain, klubben i Berlin där man går in i svarta rum för att ha sex och där bögarna dansar topless i ett hav av naken hud... Åkte till jobbet vid lunchtid och på kvällen träffades vi igen, ett glas champagne på East, skaldjursmiddag på Wasa, sedan samlades mina vänner på Tranan. En perfekt födelsedag! Ikväll ligger jag i badet och tar det lugnt efter min intensiva helg.

Gubben skrek i natt. Igen. Lite mer återhållsamt, men han skrek. Vid tolvslaget börjar han yla mot fullmånen. Ändå är jag utvilad och på jobbet har jag fått jag en jättefin present: en kopp av keramikern Åsa Lindström. Jag har tyst önskat mig hennes koppar sen tiden på Gotland, men det kunde ju inte min chef vetat.

Jag och en tjej tävlar om vem som ska äga A på Fejan. Hon budar hela tiden över mig och nu ger jag upp. Ser honom försvinna vid horisonten, tar mitt pick o pack och åker till Berlin.

Jag har införskaffat mig färdlektyr, Myggor och tigrar av Maja Lundgren (äntligen på pocket), Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby (nej, har inte sett filmen än) och engelska ELLE. Det ska bli skönt att åka. Vandra runt i Tiergarten. Gå på zoo. Fotomuseum. Vietnamesiska vårrullar. Knäppa kort och fundera över vad jag vill. Hoppas att vårt vandrarhem inte är ett backpackerparadis och att de fem personer vi ska dela sovrum med inte idkar samlag eller skriker ut sin ångest (det skulle vara jag då, som har typ magkatarr).

Natten har varit bisarr. Låg uppe och väntade på att A skulle komma hem till mig från jobbet. Läste Bitterfittan och lyssnade på musik. Långt borta i bakgrunden kunde jag höra något som liknade ett skrik, men jag undersökte det inte närmare. A kom, vi drack en julöl som legat i min kyl i ca tre månader. Musiken tystnade och skriket tog vid. Ett riktigt ångestladdat jävla mardrömsskrik. Öppnade balkongdörrarna, nej det kom inte från gården. Inte från gatan. Ta mig fan att det kommer från grannen inunder. Den nyinflyttade. En, vad jag förmodar, dement och inkontinent gubbe som har nojan.

- Ingen förstår mig! Kan ingen hjälpa mej! Snart tar dom mej! Hjälp!

Funderar på att ringa polisen, men går ut i trapphuset. Klockan är strax efter 01. Knackar på hans dörr, han fortsätter skrika som ett djur. Varför reagerar ingen annan i huset?

- Nu hör jag att dom är här! Dom är här för att ta mej!

Jag som först var orolig blir grinig och drämmer av med ett 'håll käft'n' så det ekar i uppgången.
Han fortsätter skrika ca en timme till. Vi somnar vid 03. Jag har ringar under ögonen. Skriker han i natt igen ringer jag störningsjouren.

Jag såg den fantastiska dokumentären The Mother (Antoine Cattin/Pavel Kostomarov) på SVT igår kväll. Ljubov såldes av sin mamma för en flaska vodka när hon var 14 år, levde med en hustrumisshandlare i åtta år och flydde till landsbygden med sina nio barn. Vackrare ungar får man leta efter! Livet är hårt, men de är lyckliga, även om Ljubovs kropp förmodligen sjunger på sista versen efter år av fysiskt arbete och själslig börda. För att inte tala om alkoholiserade män... Dokumentären tränger inte på, kameran är bekväm i rummet. Man kommer familjen nära, man gråter och blir inspirerad av deras livsglädje, peppad. Också scenerna med ungen Sasja berör djupt - han är son till en kvinna på bondgården och hon behandlar honom som en hund... Det dokumentära blir stundtals genialt, som när han själv  klär på sig och drar sin kälke genom leran i ladan. Eller när han och Aliesa provar en tiara med blinkande stenar i hennes sovrum.

Det tog veckor att läsa ut Anders bok. Varje ord vägde tungt. Det här kan vara det tyngsta i sorgen: att tänka på pappas smärtor, ensamma nätter på sjukhuset, hans tankar om döden. Och nu har jag en bok som handlar om just det. Det skulle kunnat vara han som skrivit den, samma inställning till det mesta. Och rökandet. Anders skriver om handstilen, att det var där han såg cancern komma. Det finns en till svart skrivbok som jag håller hemlig, jag gav den till pappa i ett tappert försök till brevväxling. Har inte öppnat den sedan dess, den är för hoppfull, verkligheten skrattar åt den.

Jag köpte en värdelös tavelram på Ikea. Dessutom heter den Ribba. Bara en sån sak. Madrassen har min rygg inte blivit van vid än, jag har alltid sovit i extremt mjuka sängar. Det var A som poängterade att det kändes som att sova i en hängmatta och han har ju rätt. Bättre för ryggen med stabilt underlag. Jag var hemma i går kväll och sorterade alla mina kläder, inkl. strumpor och underkläder... Känner mig som en ny människa. Drömde att ett äldre par tog över min lägenhet och började montera ner saker, de hade tydligen adopterat mig för att jag behövde uppfostras! Den paniken. En suddig figur i pereferin: jag tror att det var hon.

Det var inte bara vi som var på Ikea, även Idol-Erik var där. På en timme var allting avklarat, vi var mycket effektiva, kanske mest för att jag mådde så illa. När jag kom hem kräktes jag och fick frossa. Låg länge i hett badvatten, sedan inrullad i två duntäcken, frös fortfarande. Såg ett psycho avsnitt av House och läste det där jävla boken. Nu är jag hemma från jobbet, solen lyser upp lägenheten på allra bästa sätt.

Mamma och jag ska ikväll åka till Ikea. Detta har vi planerat i snart ett år nu. Ständiga ursäkter och undanflykter från hennes sida att inte ta vägen förbi Kungens kurva. Hon har någon slags fobi. Men nu är det dags, min säng ska få sin efterlängtade madrass och jag ska sluta sova i en hängmatta. Den ska till och med få ben. Dagen har varit skakig, illamående igen. Sitter här i min nunneklänning från Velour. På fredag deadline för stipendiefonden. Fick ett mail från ena systern om att jag är välkommen i sommar. De är 44 år och bor fortfarande tillsammans, men eftersom Gaby har träffat en man kanske de är redo att klippa navelsträngen.

Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och panikar. Den här boken får mig att aldrig vilja göra barn. Den är så välskriven, med så hög igenkänningsfaktor att jag på pendeltåget tvingades stirra i fönsterrutan igen, som hos Mara Lee. Lyssnade på Swastica eyes med Primal Scream... det är jag och Sofia i blå BMW, regnig landsväg, musiken som dånar ut i mörkret. Den känslan vill jag vara i, alltid. Och känslan med A... jag ser honom som i en snöglob, en lätt skakning och det glittrar över hans svarta hår. Men boken får mig att se mig själv instängd i den bubblan, med armarna runt ett jesusbarn.

Jag har läst ut Ladies. Känner mig som överkörd av ett tungt föremål. Den var spännande i bästa deckarstil (och jag läser aldrig deckare). Sista sidan på pendeltåget igår och jag tog nästan stryptag på den spanska kvinnan bredvid mig som babblade i sin telefon. För övrigt tycker jag att karaktären Lea påminner om en viss Citronmuffin.

Min ena syster, Gabrielle, skickade en bild på sin nya kille (subject: my honey!!). Han har fluffig långhårig hocky, röd slips och röda hängslen.

Lyssnar på Pascals nysläppta skiva Galgberget. Isak träffade jag under tiden på Gotland. Sedan sågs han, jag och Sofia i Bagis, på Krogen... Vi hade rotat i grovsoprummet, hittat ett havsblått indiskt tygstycke som fladdrade i vinden. Det var Isak som berättade om det där med hallonkrämen: han jobbade inom psykvården och under lunchen var det en patient som sedvanligt ställde sig upp och skrek att han ville dö, var på en ur personalen svarade honom på bred gotländska: Men Bengt, ta lite hallonkräm så ska du se att det blir bättre!

På vår lunchrestaurang äter nästan uteslutande män. I kostym, eller i något casual. Det kommer in ljus från alla väderstreck, tydligast uppifrån taket. I entrén bubblar en fontän. Några gånger i veckan sitter en man i restaurangen som ser ut som min pappa. Jag fastnar med blicken, kan inte väja, han observerar detta och stämningen blir märklig. Jag tittar på honom som om han vore ett spöke.