sannusjka

Jag fick ett mail från David med bilder från Point Reyes där vi ska bo första helgen, efter jag landat i LA. Som ni ser ligger min dator redan i gästrummet och väntar på mig... Och utsikten! (Kuriosa: grannen är en kvinna vars far var production designer för Fellini och Antonionis filmer.)

Istället för att ligga hemma och deppa över kärlek på distans ska jag på Mejans vårfest ikväll. Annas bidrag till utställningen är en sång till hennes hund Fendi. Det påminner mig om kvällen på Musslan - efter ha läst The Game lägger jag ihop 1 + 1 och förstår att killen som bad henne att döpa grannens två hundar läst samma bok.

Bara en månad till av förträngda känslor och galenskap. Jag hoppas att vi inte dör på vägen. Vi jobbar i skift och är aldrig lediga samtidigt. Jag längtar! Jag vill ha en hel vecka i sängen, hoprullade lakan, nakenbad! Aaaaa. Tills dess får jag gå loss på lyktstolpar eller varför inte ägna mig åt detta...?

Helst av allt skulle jag vilja ägna mig åt detta.

Alla som inte redan gör det måste läsa Salvadas blogg.

Bilder från mitt jobb, Skogskyrkogården, A:s säng och snygga mustasch.

Och jag var på Berns med mina vänner, mina tjejvänner, och jag har saknat den gemenskapen länge, förtroligheterna. Killar kan vara så raka och kantiga ibland, man nästan skär sig på dem och tvingas ta flykten till sina tjejer som ger konstgjord andning. Med tjejer delar man allt. Särskilt om man bott tillsammans i tonåren och gått igenom alla "första gången". Man vet allt om menscykler, rädslor, drömmar, favoritparfymer. Jag kom hem till Julia efter en heldag ute på Biskops Arnö - författaruppläsningar, korv och vitt vin i plastmugg. Vädret växlade och jag hade för lite kläder, var som ett asplöv hos henne, drack misosoppa och rullade in mig i en neongrön filt. Vi gick in i hennes rum och pratade, bara hon och jag och jag kände lite som killarna i en av slutscenerna i Supersugen: att jag älskar min kompis och vill att alla ska veta det. Men sedan blev det schlager, popcorn och rosé och på Berns var volymen för hög och jag fick inte chansen att säga allt det där. Hon hann före och min röst var för tunn för att svara och sedan åkte jag hem till A.

Har känt mig lätt i sinnet, gladare än igår. Log åt människor som trängdes på ICA. Köpte ett par högklackade, rosa träskor på Judith's som uppmanar till tjeckiskt tonårshångel över en motorhuv. Nu fattas bara en blommig klänning, solbränna och vita bomullstrosor. Och - jag har köpt resan till Los Angeles! Åker 2 juli.

(Här kan ni se precis hur snyggt ungdomshuset i Högdalen är.)

Jag ville inte åka hem, men heller inte träffa någon. Så jag tog bussen hem till mamma som var bortbjuden på middag. Bredvid mig satt en tjock tant med en igelkottsryggsäck i famnen, framför mig en gubbstrutt som kissat på sig. Hos mamma åt jag upp saker i hennes kylskåp. Började mitt långa projekt att hitta negativen från Tennessee-resan, som David vill ha. Det gjorde jag inte, däremot en hel del annat, som här: Nancie, pappa, tvillingarna (som jag reser till S.F för att träffa). Negativet är i mellanformat, prickigt av damm. Älskar hur hennes fot liksom höjer sig mot pappas, ett litet men ändå så tydligt ömhetsbevis.

Jag håller på att sjunka ihop av PMS. Skulle vilja göra som E, lägga mig på toalettgolvet och somna. Stannade uppe sent i natt och tittade på angstfilmen 4 månader, 3 veckor & 2 dagar och förstod aldrig riktigt när "mardrömsscenariot" skulle inträda, fostret ploppade ju fram utan blodspillning och tjejen gick ner i restaurangen för att äta middag. Ok, mannen som utförde aborten var slemmig, av typisk öststatskaraktär, men jag väntade mig att alla skulle åka i fängelse eller att någon, förutom fostret, dog. Hur som var filmen obehaglig och döda foster gives me the creeps, sedan jag såg Riket 1995.

Plötsligt dök det upp ett mail från my first love (och Curtis-lookalike). En vindpust tillbaka i det förflutna och jag blev verkligen glad att höra ifrån honom igen. Dessutom släpper han snart en tidskrift som heter Utopia. Önskar att jag kunde vara i Berlin, vara med på releasefesten och träffa hans familj.

Jag tror att jag har hittat min kvinna! Jag var på privatkliniken i morse och hade turen att få en kvinnlig, underbar läkare som bara råkade arbeta extra som samtalsterapeut med inriktning på posttraumatisk stress. Hon är den första som fått mig att slappna av, som tilltalat mig vid namn och liksom tröstat bara med sin blick. Hon kunde läsa av mig efter ett kort samtal, förstod mina problem och bagatelliserade dem inte. Du måste haft det jättejobbigt, säger hon och stryker mig medhårs. I övrigt är jag frisk som en nötkärna, alla värden är tipp-topp. Det viktiga är att hon tar problemen (nacke/mage) på allvar, att hon förstår hur underliggande de är och att man faktiskt kan bli ordentligt sjuk om man inte gör något åt dem. Jag skulle vilja gå och prata hos henne regelbundet, men smakar det så kostar det dessvärre.

Jag läser The Game av Neil Strauss, några år efter alla andra. Rolig läsning är det, med ungefär samma fascination som när jag läser betas blogg och får den bitterljuva inblicken i hur killar tänker/inte tänker. Särskilt intresserad är jag av den hypnosteknik som RGE:arna använder exempelvis i sexuella sammanhang och som med hjälp av ord och beröring leder en kvinna till en mäktig orgasm som "forsar likt Niagarafallen". Om det finns någon som upplevt detta, please let me know. Enligt Strauss är det trolleritrick och social manipulation som får en kvinna i säng och jag skrattar igenkännande åt "spelat ointresse", "neggning" osv.

Nu åker jag snart. Håret stramt bakåtkammat i nacken (inte vackert) och spänningshuvudvärk (tension headache). Rullväska, handväska, dator. Ingen kamera. Inte ännu. Inga bildbevis! Att vara på väg-känslan (on the road-feeling) är mitt ledmotiv här i världen, den har ett visst vemod i sig, men är generellt positiv och framförallt kreativ. Jag är precis som min pappa - trivs bäst på en flygplats någonstans, sittandes på en bänk. (Om känslan går hop med "den universiella ensamheten" kan det bli lite angst.)

Det här är underbart. Jag bjuder på några smakprov från veckan:

Had glass with Fredrik in Centralbadet garden, plåstrade about our first gall, everything felt good. Clustering of svensexor / möhippor passed and we wondered if they had any kind of gathering, even a conference. Is there anything worse than möhippor? Why, why, why? Forcing out their friends in humiliating clothes, become full and giggle at anyone strippkilles butt? Jikez. Since I'm going to stop nagging about A doe will remain unwritten, let me just tabs in one: Åh, ahh, etc. ...!

I listen to Gentle Touch (In memory of Savannah), which was committed to Tellier. They are friends to A, and he insisted that they would sign their disc for me so now I sit here with subtle synthpop / depprock (a cocktail of Cure and Depeche) and thrive quite well in nostalgia. Do me as a teenager again, as if I had sugmärken across the neck and smygrökt behind the school... Even A makes me feel so. A friend who I have not met for a long time laughed a little at me the other day - the fact that I have the same fånleende as when I met A for six months late! My God. I have to stop nagging and writing in the book.

The beeps in the ears after the gig yesterday in Berns cellar. High humidity, vibrating bass, Telliers wet attracts klistrade themselves in the high forehead - he made a nervous but charming impression, a joke in French and everyone laughed, flack here and there, smoking a cigg, sunglasses went on and off. La Ritournelle was best, but I also loved Fingers of Steel and Roche. Stod against the wall with A, drank champagne and whisky after dinner at East (sashimi + plommonvin!), Hånglade (impossible not to do so to Telliers music) and talked to Sofia, which was praised for its jeans to a cleaners in unisextoaletten. Then FINALLY home to bed und so weiter ...

After work I went to the Factory in Nacka beach and saw Lachapelle exhibition. After hundreds of breast & sex & Pamela Anderson, I felt a little bad and then when I saw that you could buy David Lachapelle-suddigum and t-shirts, I felt a little more poorly. Did the bus to Slussen, walked down to Julia who sat on the pavement Kvarnens and she told me about his love life and gave me gifts from the trip: raggsockor from Peru, keychain from New York, and the best: a "kärlekspulver", a mixture of Bolivia's best witches, which is to be powder favorite loved his underwear in order that he / she will love a forever! Unfortunately, they dared not go through the U.S. customs with boxes full of what appears to be cocaine, so they filled them with candy instead.

»Jag vill att publiken helt ska glömma mig, glömma bilden av mig, och bara tänka på den de ska ligga med när de kommer hem efter konserten.«

Säger Tellier till Sonic.

Jag lyssnar på Gentle Touch (In memory of Savannah) som var förband till Tellier. De är kompisar till A och han insisterade att de skulle signera sin skiva till mig så nu sitter jag här med finstämd synthpop/depprock (en cocktail av Cure och Depeche) och trivs ganska bra i nostalgin. Känner mig som teenager igen, som om jag hade sugmärken över hela halsen och smygrökt bakom skolan... Även A får mig att känna så. En kompis som jag inte träffat på länge skrattade lite åt mig häromdagen - åt att jag har samma fånleende som när jag träffade A för sex månader sen! Herregud. Jag måste sluta tjata och skriva på boken.

När jag var tonåring läste jag Anaïs Nin. Den ultimata bloggaren med dagböcker som följde alla hennes steg i livet 1931-34. Det var Anaïs som fick mig att inleda ett passionerat (men platoniskt) förhållande med en tjej i min klass och förmodligen anledningen till att jag målade vulvor istället för duvor på bildlektionerna i gymnasiet, hade rödmålade läppar och låtsasrökte cigaretter. Nu läser jag henne igen... och förundras över denna totalt okritiska och självcentrerade litteratur där ingen jante existerar, endast passionen - droger, sex, konst. Här talar vi zza zza zu.

Jorunn är här, min norska och enda tjejkompis under tiden i Ryssland. Vi har inte setts på tre år och nu tar vi igen förlorad tid... dricker, pratar, skrattar. I går var också Sofia med, som stannade en månad hos oss i Petrozavodsk våren 2005. Och Julia har kommit hem från sin tre månaders resa i Sydamerika! Vi var hemma hos henne i slottet, hon och Emma bruna som... pepparkakor. Sedan åkte vi till Vasastan på ateljéfest, träffade Pasha, Anna, Per. Det var länge sedan jag hade så roligt. Träffade V... det var surrealistiskt. Han dyker upp kanske en gång om året som gubben i lådan och bara: hej är det du. Tar några tangosteg och säger: du är vacker, du strålar, minns du strömavbrottet? Och jag saknar A.

Jag har drömt om A hela morgonen, min flyktiga ballong. Vaknade och sträckte händerna efter honom. Snart ska jag till läkaren och känner obehag. Och ryggen värker. På Valborg fick jag en massage av Gunnar, 22, som mjukade upp min stenhårda datanacke och alla spända, onda, satans knutar som har bosatt sig där. Det om något kan man kalla demoner. I går åt jag och Fredrik koreansk middag (åh!) och jag fick revansch på Backgammon på Biljardpalatset. Nu ska jag tvätta. Och jag suckar.