sannusjka

regn igen, ösregn. tittar på Goodbye Lenin och dagdrömmer om ryssland och tyskland. jag är så där tokrastlös som man är om sommaren, kan inte ta mig samman, allt känns oavklarat - kan inte läsa en bok utan att sväva iväg. i väntan på godot. ( nu spelar dom en fin låt med Air på webradion - 'how does it make you feel' ) tänker på allt som jag kastar mig in i. längtar efter den stabila hösten ( ja, jag är en höstmänniska ) med universitetstudier och varma filtar. inatt läste jag ur mina gamla dagböcker och ville nästan dö av pinsamhet -- hur tänkte jag? allt var en enda gröt av ångest över att inte passa in -- misslyckade kärlekshistorier, finnar, ständig oro över allt & inget. att man mådde så dåligt? tack och lov att det mesta gick över med puberteten. jag träffade en vän häromdagen som har förvandlats till någon annan, nedbruten, förstörd -- han har knarkat oavbrutet i fyra år och nu kan vi inte prata längre, han har inga ord -- inget minne? jag blir så jävla lessen, tänker på våra fina somrar i zinkensdamm och hans fantastiska intellekt, hans drömmar då. jävla droger! det verkar vara helt inne att droga igen -- ingen erkänner det men så sitter dom där & snortar kola genom femhundralappar i sina fina södermalmslägenheter. jag har bara dåliga erfarenheter av droger, jag har bara sett det destruktiva & dödande. lyssnade på Marit Bergmans sommarradioprogram där hon blandade tankar om kändisskap, Marc Jacobsväskor, självmord & droger. men hon fick ingenting sagt! jag förstod aldrig om hon var för eller emot droger -- hon vågade inte ta ställning. så hon pratade om Ebba von Sydow istället. ang. självmord sa hon att hon önskade att hon kunde säga till alla tjejer med ärr på handlederna som skriver till henne, att det går över. men att hon inte kan det. när jag läser dagboksanteckningarna från mina tonår inser jag att jag behövde nån som faktiskt kunde säga: det är skit nu, men det kommer att bli bättre! nån som Marit, ung och skärpt. jag hade en sådan person - min lärare Stina på högstadiet - utan henne hade jag aldrig fått det självförtroende jag har idag, hon tvingade mig att räta på ryggen och inse min kapacitet. så Marit -- visa pondus, ge tjejerna tryggheten att tro på att det kan bli bättre! och tipsa dom att man inte behöver käka p-piller vad än barnmorskorna säger! vi har hormoner så det räcker.