ekorren
Man tog ut honom i rullstol för att han skulle få uppleva det fina sommarvädret. Jag drog ställningen med dropp över marken och var överdrivet noggrann med att slangarna inte skulle slitas ut eller på något sätt göra honom påmind om den onaturliga situation han, och vi, befann sig i. Mamma gick bredvid med sin Josef Frankblommiga tygväska som hon haft i alla år, som var en närmast kroppslig del av henne. Sköterskorna hade bytt rockar för att inte dra in pollen och smuts i salarna. Pappa var tyst. Sedan operationen två månader tidigare hade han inte yttrat en minsta stavelse, stämbanden var skadade och skulle aldrig fungera igen. Det var vår då hittills största sorg. Definitivt hans. Att förlora förmågan att tala var förödmjukande, ett avkall på identiteten, det var en själslig amputation. Spiralblocken täcktes av en för mig och mamma oläslig handstil, pappas tidigare så karaktäristiska och estetiska bokstäver var nu spretiga och klumpiga, som ett barns. Den här dagen var het, himlen klarblå, vacker. Gården lummig med buskar och träd, klätterväxter, rosor... Pappa i sjukhusets vita skjorta och med en gul filt över benen. Jag förbannade himlen att den inte grät som vi grät. Förbannade rosornas djupröda färg... Jag ville inte att denna vackra dag skulle påminna min far om vad han var på väg att lämna. I samma stund rasslade det i trädkronan och en ekorrunge hoppade fram på de yttersta grenarna. Vi tittade på den, kommenterade hur söt den var, kanske skrattade vi. Och jag tänkte, och hoppades, att mannen i rullstolen skulle registrera dessa fantastiska ting, ta dem till sig och sedan avsäga sig dem, på det sätt man konfronterar ett spöke.