sannusjka

Sista gången var på sjukhemmet. Jag åkte dit ensam, det kändes bäst så. Mamma blev stirrig av min närvaro och sorgen mer påtaglig. Jag gick in på toaletten i foajén och stod där länge för att samla mig och torka kinderna med pappershanddukar. Huden blossade röd av vätan och sommarens UV-strålar. Tog hissen upp och desinficerade händerna vid entrén, det luktade starkt. Sedan välkomnades jag av dödens väntrum där kaffet kokade och kakorna låg på rad. Gick in till pappa som låg i sin säng med hörlurar i öronen. Ljudböcker var det enda som gav honom ro och sömn. Det spelade ingen roll vilken historia som berättades, rösten verkade lugnande och fick tiden att gå fortare. En snabb kram av den tunna kroppen. Sköterskan kom in för att hjälpa honom att gå på toaletten. Jag kände mig obekväm och gick ut i matsalen. Det låg åska i luften och mina tinningar värkte. På darriga ben kom han ut, min far, med droppställningen i höger hand, för att vi skulle umgås, för att jag skulle få dricka en kopp kaffe, för att vi skulle sitta tillsammans med tystnaden mellan oss. Det smäller till och himlen öppnar sig. Jag tar med honom ut på altanen för att titta på regnet. Han älskade åskväder... Så stod vi en stund i skydd av taket och kände den bitterljuva doften av sommarregn. Hösten var nära, kanske markerade ovädret att sommaren var slut. Vi satte oss i sofforna och läste dagens tidningar. Jag pratade med honom som om allt var som vanligt, som om vi egentligen satt hemma vid köksbordet en lördagsmorgon och lyssnade på P3 och åt nykokta ägg. Berättade att jag kanske skulle hjälpa till att administrera Filmgalan i vinter, men att jag var ganska less på Filmhuset. Långsamt skrev han i blocket: då ska du ha jävligt bra betalt! Vi talade om framtiden, som om den var verklig. Jag stannade inte länge. Läkaren kom för att suga ut slem ur tracken i pappas hals. Det ljudet klarade jag inte av. Det var ljudet av tumören, att den fanns kvar, att den inte hade gett upp. Ljudet som gjorde klart för mig att han nog aldrig skulle bli frisk igen.