-97, -97 var har du tagit vägen nu?

När jag känner mig vilsen och identitetslös brukar jag gå igenom min tidningshög från slutet av nittiotalet och framåt. POP, Bibel, Darling. Bonniers litterära magasin. Sex. Jag håller likvaka för en samling tidskrifter som brukade förgylla min vardag och som på så många sätt representerar mina tonår, som vägledde mig, gav mig kraft och drömmar om en lovande framtid. Det finns ingen motsvarighet idag. Möjligen Bon, Lyrikvännen, Re: public service. Med åren kommer andra sorts drömmar, även om de har samma naiva skelett. Jag har sovit hemma hos mamma och läst POP#23, april 1997. Daft Punk. Chemical Brothers. The Charlatans. Notorius b.i.g. Depeche Mode. Visst minns ni! Karin Ström skrev i sin krönika i dagens SvD att 2007 är svenska varumärken högsta mode, musik inkluderat. Vi är inte längre lika New York, London och Paris-kåta som vi var 1997. Då åkte man till London för att shoppa, ja det minns jag mycket väl. Ett satans spring längs Carnaby street för att hitta perfekta sneakers. Min bror skickade musiktidningar och skivor på posten, hans fru små set med bubbelbad från Body Shop. Den sortens drömmar... nu finns allt inom räckhåll, men magin har försvunnit. Precis som Facebook har förstört mytomspunna personer från min barndom, nu är de livs levande och skickar förfrågningar om att bli medlem i deras entourage, deras I'm hot-lista, eller varför inte Are you interested...?

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback