A Dreamer's Holiday



Jag är i huset nu. Miljonvillan i Point Reyes som David lånar av sina vänner Louie och Kitty. Vidvinkeln i min digitalkamera gör inte utsikten rättvisa, och den kan omöjligt ge en bild av rymden i detta hus. Sort of freaking me out - tystnaden som piper i öronen, estetiken, japanska jalusier och målningar, sängöverkastet som matchar kaklet i mitt eget badrum, det är too perfect. Vet inte om det är jetlaggen, men jag har varit sjuk - David mötte mig på flygplatsen och vi körde någon timme i hans lånade Toyota, stannade vid en Astro burger och jag kunde inte äta, ville spy, allting gungade som på en båt, still is, det var en intensiv flygresa. Mår fortfarande illa när jag äter och yrseln lämnar mig inte ifred, men jag börjar känna lugnet här ute. Bilresan från L.A (sju timmar) var fantastisk, bergen, naturen, overwhelming! Och Bay Area, San Francisco, den vita dimman, hur vackert kan det bli? Point Reyes är ett naturreservat, National Seashore, och landskapet är kuperat, massiv skog och bukter, tidigare ägde jordbrukarna området, dairy farms, men nu ägs det mesta av staten och fåglarna. Under dot.com-bubblan i S.F köpte många sommarhus här och priserna har ökat sedan dess. Eric, fotografen och tidigare Taschen-redaktören som vi bodde hos i L.A, avskyr området. Too white. Och alla ägnar sig åt själsligt och kroppsligt välbefinnande, terapi, meditation, yoga, organisk mat. Vi ska besöka ett zentempel uppe i bergen och ta yogalektioner vid Pt. Reyes Station (research).

David och jag är som Scarlett och Bill i Lost in Translation. Vi gillar varandra, vi funkar. Driver med varandras tillkortakommanden, kompletterar varandra, lyssnar på blues och dricker Corona-öl. Pratar (mest han). Han hade spelat in tre CD med bilmusik till mig, med titeln A Dreamer's Holiday och gav mig små presenter från Mexico, örhängen gjorda av snäckskal. Jag gav honom snapsglas från Designtorget och sju sorters snaps från Arlanda tax-free. Han retar mig fortfarande för att jag tvingade in honom på Barney's i Beverly Hills och köpte cosmetics för, enligt honom, sjuka summor (your father is turning in his grave). Dollarn är låg, förklarar jag. I går när vi anlänt till huset, läste jag högt för honom ur The End of Alice. Boken har påverkat mig starkt, det är någonting triggande i språket som äcklar, fascinerar och jag generas lite av hur jag på flyget London-L.A berättade om den för kvinnan bredvid mig, en rar äldre kvinna från Santa Barbara. Och jag bara: den handlar om pedofiler och språket är fantastiskt! Tillbaka fick jag ett par förskräckta ögon och ett: such awful things can never be intellectualized. Hur som, jag låg här i den dyra soffan, full på Amaretto och jetlag, insvept i ett duntäcke och tvingade David att passa upp på mig, som den svenska lilla ungjävel jag är. Jag läste delen där vår 19-åriga huvudkaraktär knullar med en tolvårig pojke i trädgården efter en lång tid av seduction, där hon slickat sårskorpor av hans knän och nästlat sig in som hans babysitter. Boken, och att vara här i USA, får mig att bli lite crazy.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback