sannusjka

Jag åt lunch med min dagisbästis och vi pratade om våra respektive föräldrars bortgång. Det är alltid något speciellt att få tala med de som varit med om samma sak; samförståndet och den fokuserade blicken. Efteråt känner man sig tom, men samtidigt laddad med kraft. Jag sörjer att mina barn inte kommer få den där kloka norrländska märkliga mannen som morfar. Och jag sörjer att han inte fick uppleva glädjen med barnbarn. (Och nu måste jag ta en snus för att inte börja gråta på jobbet.)

Ryszard Kapuscinski är död. Mina förebilder försvinner, en efter en.

En dag med tema döden. Såg reprisen av Sally Mann-dokumentären som bland annat handlar om hennes arbete med en utställning om döden. Hennes man har en obotlig muskelsjukdom. Sally fotograferar ruttnande människor och kroppsdelar från deras döda hund. Jag fascineras av henne och det liv hon lever med sin vackra man Larry på en fantastisk gård... deras vackra barn och Sallys ateljé och hennes sätt att se på fotografi och konst. Jag känner en längtan efter att ha en familj. Min egen känns så tunn och skör. Jag längtar efter att ha människor nära mig. Att varje kväll somna med en man som jag varit gift med i trettio år och fortfarande älskar och åtrår. Att vara vuxen och tillfreds med sitt arbete och sitt hem, sin vardag. Döden är fortfarande tabu. Sallys utställning blev till en början refuserad och det var rörande att se hennes besvikelse, det djupt mänskliga i att känna sig otillräcklig, att tvivla på sin förmåga.

Jag tog en lång promenad i snön, batterierna i min mp3-spelare tog slut mitt i låten The Beach Party med Hot Chip. Handlade mat och kom tillbaka hem, gjorde lyxkaffe och tittade på reprisen av Världens modernaste land som jag tycker är så jävla bra. Jag skulle vilja träffa en man som Fredrik Lindström. Avsnittet handlade om religion, hälsa och döden. I Ryssland talades det jämt och ständigt om att svenskarna har högst antal självmord i världen, att vi har välstånd och är jämlika men att vi inte är lyckliga, att vi lider av prestationsångest och inte kan få orgasm. Tydligen ligger vi snarare på 14-15:e plats i statistiken och denna föreställning är nog lika mycket en myt som den svenska synden. Det stämmer att döden är på alla sätt tabubelagd i Sverige. Den är institutionerad. 40% har aldrig sett en död människa, enligt någon undersökning. Vi skickar sms till de anhöriga för att inte störa. Efter några veckor slutar samtal, besök och blommor att komma, när det är då sorgearbetet börjar och man behöver medmänniskor som mest. Samhället ordnar krisgrupper för att hantera chocken, medan den långsiktiga sorgen är något man hanterar själv. Eller så vänder man sig till kyrkan, som idag kanske sysslar med något som de i programmet kallade utryckningsreligion. Jag önskar att jag hade grannar som jag visste namnet på, och en stor familj med många närvarande syskon. Jag önskar att jag hade en egen familj, kanske till och med en hund. Men mitt sätt att hantera sorgen motsäger allt detta. Jag drar mig undan periodvis och trivs än så länge bra med det. Jag har ärvt mycket av pappa, framförallt detta Tjuren Ferdinand-beteende. Men när jag känner självömkan komma, då är det dags att komma ur sitt skal. Jag har vant mig av med bekräftelse och kärlek från killar, vilket lämnat mig ganska tom på känslor, jag skulle göra allt för att få känna igen... upphetsning, förälskelse.... Jag är en av de procent som sett en död människa och stoppat hans påse med aska i jorden. En av de procent som anstränger sig för att kunna tänka på något annat än människans existens, som önskar att hon kunde lägga energi på sådant som alla andra verkar koncentrera sig på: fest, kläder och sex.

Hos mamma igen. Hon lyssnar på Sinatra, skurar badrummet och gråter. Lagar trerättersmiddag... Jag har varit på vernissage för Strömholms bilder på Galleri Kontrast med Sofia och Ylva. Det var fullt av folk och Anders Petersen höll invigningstal. Jag stod på darriga bambi-ben och drack vitt vin... hälsade på Gunnar Smoliansky och kände att pappa var på alla sätt närvarande. Hade ett fint samtal med Anders, träffade förmodligen honom som barn, men idag var första gången vi pratade. Det blir många stora ord när man står och minns någon som är borta, ofta ett idealiserande. Men att Anders sa "din pappa var en hjälte" fick ju hjärtat att svämma över. Jag gav honom ett ex av Made in Russia och lovade att höra av mig. Blev inspirerad och samtidigt utom mig av sorg och saknad. Tog en fika med mina vänner på Soda. Nu är jag tillbaka i den existensiella centrifugen.

Jag blir en tidsresenär varje gång jag besöker radhuset där jag växte upp. Eftersom jag, under omständigheterna, gör det ganska ofta numera kan jag känna hur jag befinner mig i mitt förflutna. Och kanske är det det mest skrämmande, vad gäller min fars död. Redan på vägen från tunnelbanan känner jag det komma. Det är mycket som har förändrats - parkeringen håller på att bli bostäder och de stora buskagen längs spåret är nerklippta. Jag känner närvaron av det förflutna redan där, dvs närvaron av pappa. Och i snöstorm känner jag det även mer, som ett knytnävsslag. Varje gång jag närmar mig förbjudna tankar tvingar jag dem ifrån mig. Jag föredrar strutsterapin; att stoppa huvudet i sanden och bara se framåt. Då gör det mindre ont, än att konfronteras med alla minnen som sitter i väggarna här hemma. Jag tittar inte i fotoalbum, men jag provar gamla kläder och läser tidningen POP och Bibel. Lyssnar på Depeche Mode och luktar på mammas parfymer som har stått på samma plats i säkert tio år. Försöker se tiden som cirkulär, att nutid, dåtid och framtid existerar parallellt - precis som Erlend Loe eftersträvar i Naiv.Super. Imorse läste jag Susan Sontags dagboksanteckningar i DN. Jag vet att pappa har arbetat med henne i New York. Förstår ni känslan att vilja ringa sin far och fråga någonting, och sedan inse att man aldrig mer i livet kommer kunna fråga honom om en endaste sak? Det tomrummet är förödande. Jag ville fråga honom om hur det var att filma med Susan Sontag, hur hon var som människa, om han lärde sig någonting av henne och tvärtom. Hon dog också i cancer. Hon skriver: "Min önskan att skriva är förbunden med min homosexualitet. Jag behöver identiteten som vapen, för att möta det vapen som samhället riktar mot mig…Så det gör ont att älska. Det är som att lämna bort sig för att bli flådd i vetskapen att den andra när som helst kan ge sig av med ens hud." Jag började gråta på jobbet när jag förstod att han aldrig mer kommer att besvara mina frågor.

Jag känner förkylningen tränga fram. Smärtor i axlarna och nacken. Jag har kommit till den punkt då jag behöver någon som masserar mig med orden "allt kommer bli bra igen". Istället för denna vardagsrealism som mitt liv tycks präglas av: spotta i näven och gå vidare. Nu behöver jag en snäll och mjuk människa som kan ligga bredvid mig på kudden och låta mig vara en ledsen martyr. Alla frågar de efterlevande om de behöver något... ja, jag behöver massage, hudkontakt. Åtminstone till det känns bättre igen. Överväger att ringa psykjouren, men tvivlar på att de ställer upp på sådant. Jag har i alla fall lyckats ringa CSN, men nu måste jag skriva ett förödmjukande brev om varför jag inte kan fullfölja mina studier. Det var en fantastisk måne på himlen när jag gick från Sofia. Varför kan jag inte uppskatta en sån sak, utan konstant vara inne i mitt eget huvud? Jag är som den där jobbiga Jenny i L Word. Identitetskris? Ja. Känner jag mig patetisk? Ja. Vad ska jag göra? Ingen aning.

Jag har hittat en kasse med pappas texter från tonåren. Han flyttade från Kalix till Stockholm när han var femton och jobbade som tryckare. Dagboksanteckningarna är skrivna på maskin, på gulnade papper.

1 december, onsdag, 1954. De mörka, fuktiga morgnarna undergräver hälsan. Jag var hyper-hes på morgon. Det enda ljud jag kunde frambringa var ett maktlöst väsande och en vissling. Men jag är ju ensam på tåget. Pratar aldrig med någon mittemot och skrattar ihjäl tiden. Jag sitter som den stumme åskådaren och låter ögonen leva. Jag väcker inte uppseende när jag tar stationstrappan i tre språng och sprintar bort mot 4:ans hållplats för det gör alla andra. Medelålders män med fladdrande trenchcoats. Utblommade kvinnor med snedtrampade skor. Unga kvinnor med små kjolsstympade steg.

Tid: 17.30. Plats: Odenplan. En mätt sjuttonåring står och visslar Johnny Guitar med en växande indigation över att fyran dröjer och han sannolikt missar 17.45-tåget. Den lilla själen med problemsåren och fördomsbandagen vrider sig i förtvivlan. Ett rasslande på perrongen! En blind man med den trevande käppen. En välvårdad man med ett paket Tulo. Jag kämpar mot men medlidandet börjar klibba igen mitt späda bröst. Och fyran larmar in och suger in en klump folk. Den blindes, vita, trevande hand kryper över min rygg. Hans lilla stympade värld. Oemottaglig för skönhet. Troligtvis med en ihjälsvulten sexualdrift.

Tid: 18.25. Plats: Österskärstågets II:a vagn. En duffelrock och en svart basker med 18-åriga polisonger sveper förbi. En fladdrande grå kappa. Tung parfymslöja. Och flickan med det stripiga håret och de blå ögonen sveper förbi. Hon har alltid suttit tyst som jag. Jag tycker om henne. Hennes frågvisa näsa. Men nu flyttar sig duffelrocken närmare och tilltalar henne. Samtalet växer i intensitet och leende på leende flyger över flickans ansikte. Nej, det här skulle inte vara ett kärleksdrama. Titeln lydde ju TÅGRESA MED FÖRLORAD DUVA. Flickan stryker sig nervöst genom håret och känner med tungan om tänderna är glatta, om läppstiftet ligger perfekt. Duffelrocken snörvlar när han skrattar. Jag smyger dödligt sårad ur vagnen vid Viggbyholm. Flickan med det stripiga håret och de blå ögonen som jag älskat. Bara hennes ansikte var nog för en molning dröm.

Tid: en våt höstkväll. Plats: någonstans innanför undertröjan. Längtan. Längtan till en ny flicka med stripigt hår och blå ögon. En ensam flicka utan pessar och armsvett. Längtan som blir huvudvärk.