obevekligt

En rejäl dos vinterångest av mörkret imorse. Dessutom lider jag nog av vanföreställningar, jag brukar se pappa på tunnelbanan. Det är säkert en vanlig reaktion... men inte en så trevlig sådan. Jag pratade med en kille på jobbet igår som förlorade sin far för två år sedan. Han kan fortfarande känna den sista kroppskontakten han hade med honom, hans skäggiga kind. Jag tänker mycket på mitt sista besök på sjukhemmet, vi läste tidningar och pratade om stipendier till USA. Ja, och så sista kramen. Den lilla kroppen, alla jävla slangar. Sedan gick jag ner till psykologen som slog orden i bordet "det är klart att du får vara ledsen, du går igenom en kris!". Kanske var det först då jag förstod.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback