mona
Jag blir numera beklämd när någon offentlig person går och dör. Det är så ofantligt tragiskt att läsa tidningarnas helsidor där vänner och kolleger uttrycker sin sorg med superlativer. Kan inte människor få gå och dö ifred. Dödsfall orsakade av sjukdom är ett enda lidande och går inte att på något sätt romantisera. Hur mycket man som anhörig än finns där kan han eller hon inte undgå ensamheten och förödmjukelsen att bli reducerad till en patient snarare än människa. Visst, jag har skrivit ett och annat ord om hur min pappa knöt näven på sjukhemmet. Men det var också han som till slut valde att ge upp, för sin egen skull. In the end var den knutna näven endast till för oss.
jag brukar drömma att jag tappar tänderna
Jag åt lunch med Sasja på Moderna museet: kardemummaspetsad pumpasoppa. Vi har inte träffats på länge och inte pratat om att bådas pappor gått bort under loppet av ett år. Istället pratade vi om hur dyr maten var, och skrattade åt den gången vi köpte nötter till ölen som kostade 140 rubel på ett sovjet-kitch-ställe i Petersburg. Vi fick valuta för pengarna genom att ha sex på toaletten. Sasja har aldrig haft problem med tänderna, men nu är det hål överallt (som kräver rotfyllningar) och visdomständer och fan och hans mormor. En dyr historia blir det. "Det kanske är sorgen" sa jag. "Du kan inte undvika den genom att begrava dig i jobb. Sorgen kommer alltid fram på ett eller annat sätt."
något att fira
Jag har fått ett nytt kontor. Det känns verkligen jättebra. Jag tapetserar väggarna med bilder av bögar som hånglar, och en gigantisk Sverigekarta eftersom jag behöver lära mig mitt lands geografi. Det är kanelbullens dag idag och detta firar jag med lyxbullar från Valhalla bageriet där kön ringlade lång. Minns mycket väl att 4 oktober även förra året var kanelbullens dag, men bullar och döden går inte riktigt ihop. Nu firar jag att 4 oktober 2007 är den första dagen på resten av mitt liv, och att allt det hemska ligger bakom mig. Hej då.
tiden
Jag hade glömt, idag har det gått ett år.
freud
Samtalsterapeuten säger att min dröm, där pappa står ung och snygg i hallen, symboliserar längtan efter en fästman.
(!!)
(!!)
rob sheffield, igen
"Allt det man vill lära sig av sorgen visar sig vara raka motsatsen till det man faktiskt lär sig. Det finns inga uppenbarelser, ingen visdom i utbyte mot det man förlorat. Man blir bara dummare, mer självisk. Kallare och hårdare. Man glömmer sina nycklar. Man åker hemifrån och får panik för att man inte tror att man ska minnas var man bor. Man vet mindre än man någonsin gjort. Man passerar hela tiden nya sorgtrösklar och tänker att denna kanske döljer någon sublim sanning om liv och död och smärta. Men på andra sidan finns bara mer smärta. / .../ Det är samma sak med folk som säger 'det som inte dödar dig gör dig starkare'. Till och med de som säger det måste inse att det exakt motsatta är sant. Det som inte dödar dig massakrerar dig, försvagar dig, lemlästar sig, gör dig gnällig och egoistisk på samma gång. Ju mer smärta, desto mer uppblåst blir du. Det som inte dödar dig gör dig otroligt irriterande."
Just så.
Just så.
the rain
Allt jag vill just nu är att åka till London och hälsa på min bror. En dominerande sida hos mig: att vilja dra när jag hamnar i en dålig situation. En veckas miljöombyte skulle räcka för att bryta vissa mönster och se lite klarare på tillvaron. Min bror är den mest godhjärtade människa jag känner och jag vet att han och René skulle göra allt för att få mig glad.
Inte förrän jag kom till jobbet förstod jag att det måste ha regnat, mina kläder var genomvåta. Jag och min mp3-spelare är ett hot mot verkligheten, jag är som en snigel under sitt skal. Det kan också fungera som ett skyddande filter. I natt, på tunnelbanan, läste jag kapitlet i Love is a mixtape där Robs fru dör och blev så betagen att inte ens fylledräggen kunde störa mig.
nästa som rör mig är död
Jag undrar om min brist på minnen från barndomen är en försvarsmekanism. Innan jag ska sova ser jag tusen bilder av pappa fladdra framför ögonen, men han är alltid ung, för ung. Som om två tjugosexåringar möts i skilda världar.
Förstår ni att jag fortfarande inte förstår att detta har hänt. Kroppen filtrerar, censurerar. Klipper bort, lägger till.
Jag slukar böcker. Just nu Nästa som rör mig av Bodil Malmsten. 1996 köpte jag den och min namnteckning på första sidan är barnslig, S:en ser ut som dollartecken. Läser den på kvällen och känner mig genast som femton igen. Böckerna är min tidsmaskin, min länk. Känner känslorna som fanns då, hur starkt påverkad jag blev av just denna bok. Den handlar om ett närmast sjukligt utanförskap som jag för tillfället kan identifiera mig med, mycket mer nu än som tonårspretto. Utanförskapet som föds ur ett trauma. Någon som dör. Man tappar tillit, livsglädje, moral, etik, allt. Huvudpersonen, en före detta modell, stjäl plånböcker från rika damer i Paris, kastar deras kreditkort i Seine. Hon avskyr konst, hela begreppet. För henne är konst att gå upp varje morgon, klä på sig. Äta sin frukost, bege sig ut. Diska sin disk. Hon är helt och hållet alienerad.
Nu tänkte jag ta en snus, men det satt redan en inne.
Jag arbetar i det gigantiska förrådet, med runda fönster i taket. Det är jag, tusentals VHS-kassetter och en massa bråte. Här och var kan jag hitta pappas karaktäristiska handstil på mappar och pärmar. Då mår jag illa, för det är så verkligt, rakt i ansiktet.
I går visades Det sista äventyret av Janne Halldoff på Cinemateket. Många vänner till familjen. Regissören och skådespelarna på plats. Jag hade inte sett den förut. Oerhört lång var den. Och Jimmy är så oerhört osympatisk och Helfrid underbar. Spelar sexton, ser ut som elva. Brådmogen på alla sätt och vis. Jimmy är en slusk och ett psyko.
Förstår ni att jag fortfarande inte förstår att detta har hänt. Kroppen filtrerar, censurerar. Klipper bort, lägger till.
Jag slukar böcker. Just nu Nästa som rör mig av Bodil Malmsten. 1996 köpte jag den och min namnteckning på första sidan är barnslig, S:en ser ut som dollartecken. Läser den på kvällen och känner mig genast som femton igen. Böckerna är min tidsmaskin, min länk. Känner känslorna som fanns då, hur starkt påverkad jag blev av just denna bok. Den handlar om ett närmast sjukligt utanförskap som jag för tillfället kan identifiera mig med, mycket mer nu än som tonårspretto. Utanförskapet som föds ur ett trauma. Någon som dör. Man tappar tillit, livsglädje, moral, etik, allt. Huvudpersonen, en före detta modell, stjäl plånböcker från rika damer i Paris, kastar deras kreditkort i Seine. Hon avskyr konst, hela begreppet. För henne är konst att gå upp varje morgon, klä på sig. Äta sin frukost, bege sig ut. Diska sin disk. Hon är helt och hållet alienerad.
Nu tänkte jag ta en snus, men det satt redan en inne.
Jag arbetar i det gigantiska förrådet, med runda fönster i taket. Det är jag, tusentals VHS-kassetter och en massa bråte. Här och var kan jag hitta pappas karaktäristiska handstil på mappar och pärmar. Då mår jag illa, för det är så verkligt, rakt i ansiktet.
I går visades Det sista äventyret av Janne Halldoff på Cinemateket. Många vänner till familjen. Regissören och skådespelarna på plats. Jag hade inte sett den förut. Oerhört lång var den. Och Jimmy är så oerhört osympatisk och Helfrid underbar. Spelar sexton, ser ut som elva. Brådmogen på alla sätt och vis. Jimmy är en slusk och ett psyko.
livet är ett blandband
Jag har beställt Kärleken är ett blandband av Rob Sheffield. Jag börjar gråta bara av att läsa introtexten. Jan Gradvall gjorde en fin intervju med honom i DN. Läs den.
tankegång
Jag tänker på den där tjugosexåriga tjejen som blev överkörd av en lastbil vid korsningen Kungsgatan/Vasagatan. Om min cykel inte blivit snodd i Sandsborg under vintern hade den tjejen kunnat vara jag. Jag hade kunnat bli överkörd av en lastbil och dött på fläcken. Folk brukar fråga mig vad jag hade föredragit: att pappa hastigt avled av en hjärtattack eller att vi genom långvarig sjukdom fick tid att förbereda oss. Det är en idiotisk fråga.
Jag tänker på kvällarna med mamma på kvarterskrogen; hur vi skär oss igenom biffar, doppar klyftpotatis i bearnaise, klunkar vitt vin, glasklara stunder som lika snabbt byts ut i becksvart mörker då vi famlar utan att nå varandra, upptagna på varsitt håll av sorg. Jag klagar på hennes rökning, och hon på min ekonomi. Samtalsämnen som går på repeat. Vi ser människor komma och gå; de som höll pappa uppe efter pensionen; kultureliten som byttes ut mot rörmokare, byggarbetare, pizzabagare. Serberna som kramar oss och bjuder på likör till kaffet och slänger fram ryska artighetsfraser för mig att svara på. Jag tänker på dagen då pappa bad mig fotografera utsikten från sin sjukhussäng. Två fötter i vita strumpor, medelhavsblått skynke. Ärren som gick från hjärta till ryggrad.
Under kudden ligger fem miniatyrdockor från Guatemala, små som knappnålar. En present från Anna, många år sen. Man ska viska sina problem till dem, en för varje docka, i sömnen ska de lösa dem, ett efter ett.
hej pappa det är jag
Ingmar Bergman död
Filmhuset flaggar på halv stång.
att återvända
I natt drömde jag om djur igen. Det hade kunnat vara en sekvens i Jurassic Park eller någon annan läskig Hollywoodrulle. Tom Hanks var där och räddade mig från käftarna på en rosa krokodil.
Jag grät förstås under hela avsnittet av Six feet under. Sista säsongen har inte alltid varit bra, men nu tycker jag att kvaliten är på topp igen. Avsnittet fick mig att minnas de där fruktansvärda timmarna efter dödsfallet, och den där första natten då man aldrig vill somna för man vet vad som väntar när man vaknar. Jag minns att jag sov hos mamma och att vi inte släckte några lampor. Jag minns förstås att jag, precis som Ruth, drömde att han satt i köket och allt var som vanligt och jag frågar är du tillbaka nu? Jag kände också igen mig själv i Claire.
Djävulskt bra serie.
Att återvända tyckte jag om. Vilken donna Penélope Cruz är.
Jag grät förstås under hela avsnittet av Six feet under. Sista säsongen har inte alltid varit bra, men nu tycker jag att kvaliten är på topp igen. Avsnittet fick mig att minnas de där fruktansvärda timmarna efter dödsfallet, och den där första natten då man aldrig vill somna för man vet vad som väntar när man vaknar. Jag minns att jag sov hos mamma och att vi inte släckte några lampor. Jag minns förstås att jag, precis som Ruth, drömde att han satt i köket och allt var som vanligt och jag frågar är du tillbaka nu? Jag kände också igen mig själv i Claire.
Djävulskt bra serie.
Att återvända tyckte jag om. Vilken donna Penélope Cruz är.
kollektiv mardröm
Imorse satt jag fast i kollektivtrafiken på grund av en olycka i Slussen. Det var kaos och det tog 2 svettiga timmar att komma till jobbet. Läste i samma veva att en tant blev påkörd av en buss och dog där jag bor för ett tag sen. Varför blir tanter påkörda hela tiden? Jag förstår inte. Fy för kollektivtrafik. Jag måste köpa en cykel.
död fågels vinge
Den blodiga kroppen låg inte kvar, bara ena vingen.
världsarvet
Skogskyrkogården är med största sannolikhet en av världens vackraste platser. Nu är den dessutom en viloplats för min far. Idag har han legat i en blå sammetspåse i sju månader. Påsen ligger i en askgrav, som tillsammans med andra askgravar bildar något som liknar ett schackspel. Det är inte tillåtet att lägga blommor på graven, de ska läggas runt om, men ingen håller sig till reglerna. Jag struntar i att blommorna vissnar snabbt och blir borttagna, det är handlingen som är det viktiga, just för den stunden. I trädet bredvid satt en koltrast. Pappa sa alltid att det var min fågel. För honom var fåglar viktigt. Nu har de blivit det för mig också, även om jag inte kan deras namn.
fuck
Dessa människor. Som ställer ut på intervjuer i modemagasin och svarar på frågor om skönhet. Fuck you som skriver att det viktigaste jag har lärt mig i livet är att tvätta ansiktet varje kväll, även efter en natt på stan. För det viktigaste är ju att vara vacker & fräsch. Fixa ansiktet med f-ing Dermatologica. Jag säger er: när jag kommer hem efter en natt på stan kan jag vara så utom mig av sorg efter dödsfallet av min far att jag fan vill dö själv. Efter allt det jag sett. Ingen ansiktskräm kan rädda mig från detta. Jag skiter fullständigt i mina tonårsfinnar. Sofia berättade ikväll, innan runda på Pet Sounds och Marie Laveau om en kille som klätt ut sig till datanörd på en maskerad uppe i Umeå, med finnar i fejan och allt, men ingen fattade att han klätt ut sig.
sentimental
Mina balkongdörrar är täckta av tumavtryck. Jag tänker att alla som har besökt mig har satt sina tummar där, inklusive pappa. Han bar upp möbler för alla trappor utan hiss, satte upp hyllor, sågade, limmade... när cancern redan fanns där, utan att vi visste. Nu tvekar jag. Vill inte göra dörrarna rena.
och sedan
Men: jag kommer aldrig glömma bilden av kroppen, liten och spröd som en fågelunge, skändad av ärr. Mamma ringde och grät, det gör mig så ledsen. Och arg på att hennes vänner inte engagerar sig mer. Hjärtat vrider sig.
vårkänslor
Igår var jag ute med mina två oligarker. Först var vi på Göta källare, i något slags vip-rum med svarta draperier som gav stället en tvivelaktig atmosfär. Det var vi, ett gäng asiater, gratis öl och laxsnittar. Tog en taxi till Enskilda galleriet och trängdes i allt det vita. Mådde fortfarande illa av medicinen. Sedan en sväng hem till Antons kompis i St Eriksplan och rökte vattenpipa med kokossmak. På vägen hem, vid skolgården, såg Pasha och jag två rådjur. Undrar om det är samma rådjur som jag träffade i vintras. Idag promenerade vi från Skanstull till Karlaplan. Jag lär mig något nytt varje gång vi ses. Han berättade att i Ryssland är svanar sällsynta och mycket speciella djur. Har man lyckan att få se en svan får man tur resten av livet. Under vår promenad flöt ett femtiotal svanar fram över Nybroviken. Ett riktigt svan-party. Vi tittade på Notjnoj Dazor på Filmhuset och jag somnade. Åt delicatobollar och hånglade. SFF hade fest så vi fick gratis mat och vin. Nu, ett dygn senare, är jag hos mamma. Har tittat lite på dokumentären om Anita Ekberg, från hennes besök på Filmhuset i somras, när jag jobbade. Såg min egen nacke. Jag hatar autografjägare. Verkligen.