sannusjka

Julmarknaden i Gamla stan väcker blandade känslor. Jag och Sissi åt korv och köpte blåbärshonung, satsade pengar i chokladståndet. Nada julstämning. Det är en vecka kvar till julafton och för mig kunde det lika gärna vara april, är nollställd. Något som däremot fick mig i gungning var när jag stod utanför Stortorgskällaren (heter det så?) där pappa och jag brukade äta julbord tillsammans. Vi gjorde ofta saker på tu man hand. Pratade i oändlighet, om stort och smått. Och där på torget förstod jag förstås att vi aldrig mer kommer uppleva dessa stunder igen. No more julbord. No more stor stark på puben. No more pappa. Och det är ok. Jag går inte under. Jag svär en stund, eventuellt stoppar in en snus, men jag är ok. Jag pallar inga mer utbrott, eller att ständigt befinna mig i existensiell centrifug. Jag vill inte vara Jenny i L-word. Jag vill, som Marla skrev någon gång i sin blogg, använda sorgen till att utforska livet och se allt som är fint med det. På det sättet är jag en fallfärdig frukt, det är dags nu. Dessvärre är jag i ett icke skrivande tillstånd. Jag har ingen respekt för vad jag gör, sätter jag upp post it-lappar med anteckningar flyger de ner och jag trampar på dem. Läste i DN imorse att man kan söka stipendium för en månads vistelse i Kiruna, kanske är det vad jag behöver. Det ligger inte helt nära Kalix... men det är Norrbotten.