sannusjka

I natt stod jag i stroboskopen på ett dansgolv någonstans. Det hade lika gärna kunnat vara Moskva. Krossat glas under skorna och utspilld öl längs armen. Anna firade födelsedag och vi hade inlett kvällen hos henne. Jag i fortsatt tillstånd av någon slags feberdimma. Och fortfarande i tillstånd av Tourettes. Det är så här: jag har en fetisch för ärr. Men det är inte smidigt att säga ”du har ärr” till en ung kille i svarta Cheap Monday-jeans med ena armen modellerad av ärr från säkert flera år av skärande. Det är som att säga ”du har finnar” till någon som har det. Jaha, kan man svara. Situationen blev genant och jag ville slå huvudet i väggen. Sedan fick jag aldrig tillfälle att säga ”förlåt att jag anmärkte på dina ärr”. Istället halkade jag omkring i strumplästen på Annas dansgolv, till Saint Etienne och This Is The Rythm Of The Night och tänkte på hur det var att gå på högstadiet och se på när ens vänner skar sig i armarna. Många gjorde det som ett steg i livsstilen som svartrockare, det hörde liksom till att vara cutter. P och M brukade sitta uppe i skogen bakom lekparken och karva med något vasst föremål. Jag skar mig aldrig. Jag var den tysta och iakttagande, den lätt neurotiska tjejen med bra betyg från medelklassfamilj. Svart kajal eller inte svart kajal, det var den stora frågan. Med tiden rann de svarta attributen av, precis som en pubertal fas bör göra. Men självklart bär jag (osynliga) ärr från den tiden. Blåmärken som gör sig påminda. Jag stod i stroboskopen och kände: det skönaste är ändå att åka hem själv. Äta cocosbollar, sova naken och bara vara.