sannusjka

Vi brukade sova i samma säng. På den nedre britsen av en våningssäng. En natt vaknade jag av att hon slog mig hårt över bröstet, i sömnen. Det var alltid en outtalad ilska mellan oss, avundsjukans och missunnsamhetens kraftfält. Vi var på hästkollo. Jag som inte ens gillade hästar. Jag gillade överhuvudtaget inte friluftsliv, med undantag för ett Tjuren Ferdinand-beteende som drog mig undan från kanotfärder och volleyboll på stranden. Kraftfältet mellan oss vibrerade av önskan att bli som den andre. Hon, arbetarklass. Jag, medelklass. Hon, makaroner och köttbullar. Jag förrätt, varmrätt, efterrätt. Hon levde med sin ensamstående mamma, en rar kvinna som inte kunde hålla min vän i styr. Jag skämdes över hur bra min familj hade det. Jag skämdes över att mamma gjorde avocadohalvor med romsås till förrätt och hoppades att pizza skulle stå på menyn nästa gång vi hade gäster. Jag skämdes när pappa ställde frågor till mina vänner som fick dem generade eller rent av rädda. Hon var den första av en rad depressiva tjejkompisar som jag omgav mig med. De som idag har barn, silikonbröst eller till och med är försvunna. Jag minns att vi skadade varandra. Inte bara genom att slåss i sömnen. På hästkollot pratade hon skit bakom min rygg. Förmodligen hånglade med killar jag var kär i. Hon och jag hade något som liknade ett passionerat drama. Jag har ingen aning om var hon är nu. Sist jag hörde någonting bodde hon i fosterfamilj någonstans på landsbygden. Det är märkligt hur vissa människor tycks slukas upp av jorden. Och nu skriver jag om henne på bloggen. För jag tänker på henne.