sannusjka

Har suttit i några timmar och skrivit. Blicken känns suddig. Eftersom jag inte kan skriva hemma sitter jag i en ödslig korridor på jobbet. Det har regnat lite mot fönstret. Sofia var hos mig imorse, vi pratade ganska länge och det kändes skönt. Både hon och jag har varit nära gråten senaste dagarna. Jag fick ett hälsomagasin på posten som jag läste till morgonkaffet - den här maktlösa tafattheten inför att vi alltid kan bli friskare, sundare. Rubrikerna petade på mig med sina ettriga fingrar, de blev till ett hånfullt slag mot det jag varit med om, mot min fars sjukdom. I synnerhet reportaget om Gul&Blå:s grundare och far till Filippa K. Han fick cancer och blev frisk efter ha "gjort om sitt liv". Började med fridans, gick på örtdiet och startade ett vilohem som heter Baravara. På bilden ler han lyckligt med armen om sin fru. Den här sortens livshistorier strör salt i mina sår. De skär sig mot den verklighet som jag sett i vitögat; sjukhusdagarna som mamma markerat med röd penna i kalendern, vecka efter vecka. Tankarna som irrar och bultar - skulle han blivit frisk om han druckit grönsaksjuice och tränat yoga?? Jag blir förbannad! Jag blir riktigt jävla arg och provocerad. Jag vill inte se lyckliga, rika människor som startar vilohem och myser omkring i raggsockor. Inte när jag har sett vad cancer gör med en människa. Inte efter jag har fått lappar från min far där det står "nästa onsdag är det final countdown." Psykologen som efter tålmodigt lyssnande på mina myndiga och rationella monologer säger "du har en livskris!". Pappa som kämpade in i det sista. Han knöt näven i ett hundra jävla dagar. Han kämpade till sist endast för vår skull. Han kunde inte skrika när han hade ont. Han skrev "jag älskar er" på sina lappar, med knappt läsbar handstil. Och nu sitter jag här och dränker tangentbordet i min egen gråt.