sannusjka

Isobels roman handlar mycket om sex. Sex för att döva smärta och sorg, för att tänja gränser. Hon beskriver ohämmat sin attraktion till unga män (flummiga killar som röker gräs och hänger på Carmen!) och sin egen otrohet mot mannen hon levt med i elva år. Den första månaden efter pappas död kände jag samma, ivriga och destruktiva längtan efter kroppar och fysisk smärta. Sporadiska hångel med manlig vän mot väggar i Gullmarsplan fungerade som plåster på såren. En sådan grej kunde få mig att må bättre, få mig att glömma. Ord kan vara förgörande, men en kyss förlöser.

Minns att jag träffade Pieter ten Hoopen på en utställning i somras när pappa var som sjukast och jag levde i någon slags limbo. Jag behöver våld i mitt liv, sa jag till honom. En idiotisk kommentar förstås, det var inte våld jag behövde, det var kärlek. Jag ville att någon i skulle kliva ur ramen och skaka om mig... även om det var med hårda ord.

Till skillnad från Isobel omfamnar jag ensamheten om nätterna, för den är min vän. Jag är inte rädd för mörkret eller ensamheten, jag vältrar mig i dem och fantasierna de föder.